Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
112
Det sista skedet i Swertschkoffs lefnad är i hög
grad intressant ur rent konstnärlig synpunkt. Den
gamla mannen visade nämligen en märklig
förmåga af konstnärlig utveckling, han blef en
sällsynt kraftig, realistiskt sann och i färgen vacker
målare af nature morte. En korrespondent till
Otto Schauman1) skrifver om detta skede i hans
lif följande, som jag för min del är färdig att
underskrifva: Swertschkoff hängaf sig med lika så
mycken lust som framgång åt en själfständig skapande
konstverksamhet. Med rätta kallas han i en
Mün-chenkritik en banbrytare inom „Stilleben"
måleriet. I uppfattningens friskhet och färgernas glöd
kunna knappt de moderna fransmännen ställas vid
hans sida, emedan han lämnar dem långt bakom
sig i konstnärlig tankerikedom, som gör hvar och
en af hans bilder till en dikt i färger. Den
gripande lifligheten i hans framställning härrörde icke
af några beräknade tekniska och koloristiska
effekter, utan af ett skarpt iakttagande af naturen, en
grundlig kännedom af den plastiska formen och
perspektivet och ett troget och skickligt
återgifvande af desamma, utan ängslighet och utan
efter-låtenhet, hvarigenom äfven de minsta af hans
arbeten erhöllo fulländningens stämpel.
Trots sin framskridna ålder och sina aftagande
krafter var Swertschkoff dock stadd i ett ständigt
Denna för mig okända, intelligenta korrespondent, som
synbarligen varit en god vän i Swertschkoffs hus, kan ha varit
en fröken af Forselles eller fröken Lönnrot. Den senare, en dotter
till Elias Lönnrot, har i flera årtionden vistats i Florens.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
