Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174
vårt vänskapsfulla förhållande fortsattes tills döden
skiljde oss åt. Ännu samma dag gingo vi upp till
mitt hem, där min hustru sammanställt ett litet
grönt och rosenrödt bo, i hvilket Falkman blef en
nästan sagdt daglig gäst. Alla tre voro vi
meddelsamma personer, hade lätt att tala, och Gud skall
veta att där blef taladt om allt mellan himmel och
jord, det vill, för vårt vidkommande, säga konst
När vi först råkades, var Falkman 45 år. Man
såg på honom, att han icke sparat på lifvet, och att
ej heller lifvet farit så alldeles mildt fram med honom.
Han var stor och fyllig och såg utomordentligt bra
ut. Ett vackert hår, frisk, mörk färg och ett par
strålande ögon voro det mest utmärkande hos
honom. Munnen var något slapp och hakan svagt
formad. Hans manér voro världsmannens, hans
rörelser voro behagliga, om också något
effemine-rade, likasom hela posturen och ställningen i vissa
ögonblick verkade kvinnlig. Han kunde knappast
i yngre år ha sett bättre ut, fanns där då mera
glans i färgerna, hade ansiktet nu erhållit mera af
den charme, som de svinnande åren ge, där låg
ett drag af betagande melankoli öfver honom.
Grefve Snoilsky, om hvilken han för öfrigt påminte
något och som umgicks flitigt med honom under
deras Rom-tid, har gjort samma observation om
Falkmans yttre personlighet.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
