Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
251.
saken för min faderlige vän bankokommissarien
Emanuel Deutsch, en på trettiotalet till Sverige
öfverflyttad finné.
— ,,Ja, kära du", svarade han, „lägg nu inte det
där på sinnet, han har väl haft någon förargelse
vid intendentkontoret eller med elever vid
akademin. För öfrigt," och han suckade djupt, „lefva vi
alla i misströstans tecken i det här landet;
försvarsfrågan har fallit igen."
I själfva verket, då man kom till Sverige från
det nyss vaknade, politiskt intresserade Finland, där
hvarje studentpojke hade sin fullt utvecklade
mening uti språk- och sociala frågor, där religion,
konst och vetenskap skötos åt sidan för den enda
stora frågan, vår kamp för vårt statsskick, vår
nationella individualitet, kändes det underligt att höra
ett tal sådant som Scholanders. Sanningen att säga,
så hördes det talet litet hvarstans.
Af den lifskraftiga patriotismen i hemlandet
fanns här vid denna tid icke ett spår, men väl
förnam man raka motsatsen. Jag kan aldrig förgäta
det intryck af äckel, som grep mig när jag läste
riksdagsmannen Sjös yttrande i frågan om sitt
fäderneslands försvar. Han tyckte rent af, att det
ej lönade mödan att försvara Sverige; man ringaktade
sitt eget i högsta grad, man lefde i missnöjets och,
som Deutsch sade, i „misströstans" tecken. Det tre
år tidigare med förtjusning mottagna nya statsskicket
var man ännu mindre nöjd med än vi nu med
vår simpla, obildade enkammare.
Och utrikespolitiken sedan! Jag glömmer aldrig
med hvilken indignation H. Wieselgren vid mitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
