Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
255.
bevarande af hans vid detta tillfälle fällda ord, vill
jag här nedan sammanpressa kontentan af hans egen
tanke om professorn-läraren.
„ Sverige hade fullständigt förbrukat sitt
konstnärsskap, sitt konstnärliga arf från Gustaf Hirs tid.
Det hade i seklets början gjort en ekonomisk,
konstnärlig och moralisk bankrutt. När den nya tidens
stora byggnadsfrågor skulle tagas upp, fanns det
ingen kotte, som kunde lägga grundstenen för
desamma, och detta uti ett land, som dock byggt
Visby murar, Kalmar slott, kungaborgen och
Norrbro. Vi hade hasat ner för branten och hunnit
eländets djup, när jag var ung. Huru gick det med
museet? Till vår evinnerliga skam bär det Berlins
poststämpel på sin fasad — och det kunde ändå
ha varit mycket sämre. När du nu ser dig omkring
i vårt land, skall du finna att det är en svensk ande,
som blåst lif i stenmassorna, och det är, tack vare
de franska Bernadotternas hjälp, akademin, som, hvad
den sedan är, och mycket är den ej, gjort detta;
det är dock Boklunds och min skola. Sverige
behöfver ej mera gå till utlandet efter arkitekter, vi
ha råd att dela på dem åt er också, mina kära
finska gossar."
Ur allt stort han velat och icke kunnat, allt
skönt han drömt, som blott förblifvit drömmar, var
denna insats hans lifs största bragd, den var hans
berättigade stolthet. Han blef knutpunkten för,
vändpunkten i den svenska byggnadskonstens
historia, och det var här man såg att det svenska
dock stod hans hjärta närmast, äfven då han till
min förfäran och vrede knöt näfvarna mot „detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
