Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
61
en sorts stilla hänförelse. Vårt uppträdande var
ett evenemang. Värden på hotellet anförtrodde
oss, att sedan kriget 1859 staden besökts af sex
icke-italienare, två fransmän och två tyskar, som
varit här för att studera de beryktade „tavole
inguvii", förvarade i rådhuset. I en annan locanda
hade bott ett par tyska resehandboksförfattare. Allt
var löjligt billigt i Gubbio, och det var då för
väl, ty vi voro fattiga. Krohn hade fem francs,
jag 4,50, Lange var pank. I detta svåra läge
telegraferade Krohn till Perugia, där enhvar af
oss hade medel, efter 200 lire och fick inom två
timmar svar, att vi emot uppvisande af
telegrammet hade rätt att i postkontoret lyfta beloppet.
Vi jublade men för tidigt. Posten och
postmästaren ägde endast 38 lire. Att drifva upp
172 lire i Gubbio ansågs allmänt omöjligt,
såvida ej en viss signor Federigo, stadens erkände
Cræsus, kunde förmås att förskottera beloppet.
Vi sökte den rike mannen i flere timmar, och
det var nöjsamt, ty en sådan labyrint af gator
och breda trappor, prång, återvändsgränder och
små piazetter hade vi aldrig sett och komma
aldrig mer att se. Därtill kom, att vi själfva
gjorde stadens invånare en stor glädje genom
att visa oss ute i timtal gratis. Män, kvinnor
och barn gingo efter och före oss som vid
vaktparaden i Stockholm. Omsider kommo vi till
den rike mannens bostad; han fick telegrammet
och stod oss bi. Utom 172 lire gaf han oss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
