Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136
kertunna, vänd med öppningen emot söder.
Därinne var min sofplats. Man somnade in skönt
i den, när solen gassade på. Oaktadt stimmet
från torget och ehuru tunga lass körde ett par
meter förbi min alkov, slumrade jag därinne, som
man sofver i ungdomens år. Men så började
vår arbetsdag också klockan fem om morgonen
och räckte i tolf timmar, med nödiga raster. Nu
har man med samma raster nio timmars
arbetsdag och finner den för lång. Skillnaden är enorm.
En dag, när jag, likt en annan Diogenes,
slumrade i min tunna, väcktes jag af att någon
kittlade mig under näsan. Jag vaknade och fick
se fröken Henriette med en lång stjälk af en
nejlika i handen. Hon var omgifven af
mur-bruksarbeterskorna, som, grinande och
intresserade af uppträdet, inramade henne i en
halfcirkel af grofva kläder och fula drag, mot hvilka
hennes fägring tog sig bländande ut. Hon ville,
att jag skulle följa med henne och hela
Russinbullans umgängeskrets på en lustfärd till Sigtuna.
Det stackars helgonet Antonius hade det ej
svårare än jag, men liksom helgonet, gick jag
segrande ur frestelsen. Jag skämdes för
arbetskamraterna. De skulle ej få säga, att jag „firablade"
midt i veckan, att, medan de sträfvade för
brödet, jag endast lekte, utom allt det andra man
t. o. m. i dessa patriarkaliska tider fick höra om
öfverklassen, dess lif och seder. Nejlikan behöll
jag, när vi skildes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
