Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
283
parlando med halfhög röst. Denna ljufva,
innerliga rent katolska dikt af en otrogen jude, lika
oförklarlig i Heines mun som hans „Die
Grena-diere", betog oss båda. Alltnog. Bergbom hade
knappast reciterat andra sångens slutstrof:
„Heil Du mein krankes Herze —
Ich will auch spät und früh
Inbrünstiglich beten und singen:
Gelobt seist Du Marie!"
då där uppstod en kontrovers oss emellan. Vi
skildes åt för att icke träffas på flere år. Jag
lämnade kort därefter hufvudstaden och begaf
mig till Stockholm. När vi åter träffades, var
det ej mera som förr.
Jag kan ej påminna mig, hvilket år det var
Carl Larsson målade sitt andra porträtt af Benoit
Constant Coquelin. Jag minnes endast, att jag
på Café Régence inbjöds af Coquelin att jämte
en annan nordisk konstnär komma hem till den
ryktbara skådespelaren och taga konstverket i
betraktande. Coquelin var en fin konstkännare,
hade ett utomordentligt känsligt färg- och
formsinne*). En konstnär, som observerats af ho-
*) Något mera utsökt i färgverkan än hans egen dräkt
i „Så tuktas en argbigga", purpur och grått, hvardera i den
finaste färgskiftning, skall man förgäfves leta efter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
