Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
291
var ej uttömd ännu, hans själ gick i vågor. Att
jag, då han var på höjden af sin predikan och
extas, kallat på honom i och för denna färd, höll
han för att vara en Herrans vink: i natt skulle
en själ frälsas.
I brusande fart bar det af i vårnattens
blånande klarhet. Jungfruliga björkar med
svällande halföppna knoppar ångade i natten,
vårbäckarna brusade i yster fart mot hafvet, allt
medan Tobias talade sig varm, inspirerad af sin
tro, sin visshet om sanningen, sina aningar om
lifvet bortom den tid, där vi nu lefva. Han var
en mäktig, en storslagen ande; han besatt en
ordets förmåga, som var fenomenal. Ofta har
jag senare undrat, hvad det blifvit af den
mannen. Bäst han var i sin brusande flykt i
världar, som hade mera med evigheten än med vår
jord att göra, hörde vi dånet af tåget, som
nalkades. Och plötsligt, skrämmande oförberedt
vek det om skogsdungen så oförmodadt, att
blodet isade sig i mina ådror. Det tycktes mig,
som om ett sagovärldens odjur plötsligt rusat
emot oss med ett gap, som spydde gnistor och
eld med två flammande stora ögon. Vi hunno
just jämnt undan och fingo den tunga dressinen
vräkt i diket. Det föreföll mig, som om
lokomotivets hjul snuddat vid mina klackar. Med
våldsamt klappande hjärta stodo vi till knäna i
det iskalla vattnet i diket och läto vagnarna
rasslande och dånande draga förbi oss in i
vårnattens skymning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
