Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Arboga riksdag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förbud mot dess hållande, men denna skrifvelse anlände först sedan
riksdagsförhandlingarna voro afslutade och blef således utan afsedd
verkan. Följden blef ock den, att rådet måste bevista riksdagen och jämte
de öfriga ständerna underskrifva det vid densamma fattade beslutet,
hvilket blef af de mest genomgripande följder ej blott för dem utan
äfven för konungen och svenska folket i dess helhet.
Genom detsamma vidgades den mellan hertigen och rådet förut
ingångna föreningen till ett hela svenska folket omfattande förbund,
hvilket med hertig Karl som riksföreståndare i spetsen hade till
angifvet mål att värna den ordning i kyrka och stat, som blifvit upprättad
af den förste vasakonungen. Den svenska riksdagen hade därmed
fått sin maktsfär utvidgad på ett sätt, som gjorde den till bäraren och
försvararen af det bestående och till en verklig motvikt mot konungen
med uppgift att göra honom motstånd, om han ville realisera sina
katolsk-reaktionära planer. Riksföreståndarskapet framträdde ock i en
långt kraftigare gestalt, än det haft under medeltiden. Genom
Söderköpings beslut erhöll det grundlags karaktär, i det att som stöd för dess
upprättande åberopades Gustaf I:s testamente, hvilket betraktades som
rikets andra grundlag.[1] Hertigen hade därigenom vunnit en position,
från hvilken han kunde gå till anfall både mot konungens och rådets
makt. Det undgick ej heller rådet, att han blifvit för mäktig, men
det stod ej i dess makt att träda hindrande i vägen. Det måste med
hertigen och de andra ständerna förplikta sig att en för alla och alla
för en arbeta för beslutets upprätthållande. De, som efter det de fått
sig beslutet delgifvet utan rättmätiga skäl vägrade ansluta sig till
detsamma, skulle hållas för riksens oroliga och afsöndrade lemmar;
innehade de rikets höga ämbeten, skulle deras välde och myndighet
förkortas, i beslutet stadgas, att det skulle ske ”lagligen och
tillbörligen”, eftersom ständerna ”samtlige funno tillbörligt och skäligt”.
Utan tvifvel lade rådsherrarna ej ringa vikt vid detta tillägg, ja man
torde utan att missta sig kunna antaga, att det var på deras
initiativ, det tillkom, och att de, om det ej intagits i beslutet, näppeligen
skulle ha undertecknat detsamma. De sågo redan nu däri ett
medel, hvaraf de tänkte begagna sig, ifall, såsom var att förutse, hertigen
ärnade med våld verkställa beslutet. Som vi få se, var det till denna
bestämmelse, de ständigt hänvisade, då det sedermera blef fråga om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
