Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Ständermötet i Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stenbock och öfriga fångar. Såsom minsta parten[1] kunde de ej taga någon
befattning därmed. I svar II visas i detta afseende mer undfallenhet
för hertigen, men i princip torde både adeln och prästerna varit eniga
om att, innan den af honom åsyftade exekutionen af Arboga beslut kunde
äga rum, måste antingen rådet eller ständerna i gemen därtill gifva
sitt samtycke. Hertigen fann således ett nytt hinder i sin väg,
ett hinder af samma slag, som han förut mött från rådets sida. För
att kunna öfvervinna detta nödgades han tillstädja, att rådet
tillkallades på det sätt, som angafs i svaren, d. v. s. genom en beskickning.
Den anförtroddes åt Krister Klasson Horn, Erik Bjelke och Arvid
Månsson till Svaneholm. Medförande ett kreditiv[2] af adeln och
hertigens punkter begåfvo de sig i väg till de i Östergötland boende
rådsherrarna. Efter att den 7 augusti[3] ha besökt Gustaf Banér och Thure
Bjelke på deras gårdar samt delgifvit dem sitt uppdrag begåfvo de sig
följande dag till Ulfåsa[4] för att äfven inhämta Hogenskild Bjelkes
utlåtande. Hurudant detta blef, är ej kändt; något svar af honom
finnes ej i behåll; de båda förstnämnda uppsatte ett sådant i förening med
Klas Bjelke, och detta är bevaradt.
Med anledning af adelns och ridderskapets förmaning, att de skulle
begifva sig till Stockholm samt förena sig med fursten, erinrade de om
det svar, de angående denna sak förut gifvit[5]: de visste sig ej hafva
omintetgjort den förening, som sedan fyra[6] år existerade mellan dem
och hertigen och som på nytt blifvit stadfäst i Söderköping. De
ansågo sig ej hafva vållat dess upplösning genom att afstyrka den finska
resan; de hade därvid handlat som plikt och samvete bjöd dem; de
sade sig ännu ej kunna inse, att en dylik “resa“ skulle vara till någon
nytta utan snarare gifva upphof till stor vidlyftighet. Hertigens
tillkännagifvande i punkterna, att han ej kunde eller ville erkänna dem
som riksens råd, öfverlämnade de åt Gud; de hade aldrig öfverträdt
sin ed eller förverkat rätten till sina ämbeten. Sedan de på detta sätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
