Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Ständermötet i Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
afböjt förslaget om “föreningen“, yttrade de sig angående några af
hertigens punkter. Så riktade de en förmaning till adeln och
ridderskapet att noga öfverväga, innan de gåfvo sitt bifall till den finska
expeditionen. Blef den ställd i verket, så skulle däraf följa yttermera
olycka och blodsutgjutelse. De tillrådde därför liksom adeln och de
själfva före brytningen med hertigen, att några “fredsälskande män“
sändes öfver till Finland för att i godo söka återställa lugnet därstädes.
Legationen till Polen hvarken till- eller afstyrktes. De framhöllo
blott, att instruktionen borde vara “fogligen“ och på det sättet
affattad, att “saken därigenom ej skärptes“. Blott konungen, säga de,
blefve förvissad om sina undersåtars trohet och erhölle löfte, att
flottan skulle sändas, så att han ej behöfde använda främmande fartyg,
tviflade de icke, att han skulle komma som en “trygg och rättvis“
konung. Att fordra en försäkring af honom, ansågo de följaktligen
öfverflödigt, och samma uppfattning hade de äfven om
“påminnelserna“, emedan, såsom de helt kategoriskt framhöllo, “något intrång i
religionen eller eljest i riket ej ägde rum“.[1]
Adeln lyckades således ej bättre i sitt försök att medla mellan
hertigen och rådsherrarna. Alltjämt stodo dessa kvar på sin gamla
ståndpunkt, alltjämt utgjorde den finska resan den oöfveretigliga klyftan
mellan dem och hertigen, och dock hade ständerna, ehuru med villkor,
gifvit sitt samtycke därtill[2] såsom varande en tillämpning af
Söderköpings beslut. Må vara, att den kunde leda till vidlyftighet och att
en fredlig uppgörelse kunnat åvägabringas på sätt, som rådsherrarna
föreslagit, d. v. s. genom en beskickning, men att, såsom dessa gjorde,
förskansa sig bakom uttryck i Söderköpings beslut[3], det var en för långt
drifven formalism och innebar otvifvelaktigt ett “affall“ från
“föreningen“ trots deras försäkran om motsatsen. Att de ej kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
