Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Den finska expeditionens betydelse för konflikten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
honom (Stålarm), men denne förklarade, att han hellre ville vara död,
än att det skulle sägas, att han hade “sin ed hos tvenne öfverheter“.[1]
Fleming och hans medhjälpare kände sig träffade, och då de dessutom
voro medvetna om sin maktlöshet, bådo de helt enkelt Arvid
Eriksson att komma till Åbo. Han villfor ock deras begäran. Vid jultiden
öfvertog han åter befälet på slottet, och därigenom blef allt ungefär
sådant, som det varit före hertigens besök.[2]
Om detta således ej medförde någon förändring i finnarnes
ställning till konflikten, så blefvo verkningarna på denna i dess helhet så
mycket större. Lösningen däraf påskyndades, och man kan tryggt
påstå, att det äfven blef af afgörande inflytande på sättet
för uppgörelsen. Hertigen hade enligt konungens åsikt börjat öppet
krig mot sin lagliga öfverhet. “Vi hade aldrig kunnat tro“, skref
Sigismund, “att vår farbroder skulle understå sig så högt begripa sig emot
oss, vår kungliga höghet och myndighet“.[3] En försoning på fredlig
väg mellan de båda fränderna var omöjliggjord. För att kunna
upprätthålla sin kungliga myndighet, ansåg sig Sigismund berättigad, ja
nödsakad att tillgripa de medel, som ryktet så länge sysslat med och
som hertigen så ofta varnat för: det öppna våldets, vapnens. “Ändock
vi fast ogärna för våra trogne undersåtars stora olägenhet och
fattigdom — — — hade velat skona dem med någon ytterligare krigsmakt
besvära”, fortsätter han i nyss anförda bref, ”men alldenstund vi emot
all kristlig, naturlig rätt och skäl så högeligen blifvit härtill tryckt —
vele vi det hasteligaste möjligt vara kan låta värfva uti Estland och
Lifland om en tämlig besoldning godt och varaktigt krigsfolk, på det
att saken må blifva företagen som det sig bör“.[4] Med en
handlingskraft, som bjärt afstack mot hans vanliga tröghet, grep han sig an med
förberedelserna till företaget. Harmen kom honom t. o. m. att afvika
från den ståndpunkt, han förut intagit till ständerna i arfriket. Han
ansåg ju, att de så mycket som möjligt borde hållas på afstånd från rikets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
