Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Den finska expeditionens betydelse för konflikten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
riksföreståndarskap, emedan det otvifvelaktigt anger rådets
ståndpunkt till denna fråga. Det kunde ej “med minsta titel eller bokstaf“,
heter det, bevisas, att hertigen i följd af Sveriges lag och arfförening
vore närmast berättigad därtill; och med underkännande af
Söderköpings beslut framhålles, att då en häradshöfding ej kunde tillsättas
mot konungens vilja och samtycke, kunde det förutan ännu mindre
en riksföreståndare väljas eller tillsättas i riket. Enligt lagen och
arfföreningen voro alla, furstarna ej undantagna, skyldiga
konungen lydnad och hörsamhet; att konungen skulle vara förpliktad att
sätta furstarna i regeringen, därom funnes ej ett ord stadgadt och var
ej sed eller bruk i något arf- eller valrike, utan där konung regerade,
där hade han makt att beställa om regeringen, som honom syntes.
Riket kunde ock lika väl styras af andra trogna män som af furstar.
Därpå funnos exempel i andra land; bekant var, huru Danmark under
sex eller sju år varit väl regeradt af rikets råd allena.[1]
Efter detta inlägg till försvar för rådets älsklingsidé: en regering
i Sverige, bestående uteslutande af rådsherrarna, upptages frågan om
hertigens förhållande till rådet, och med omnämnande af hans ofta
upprepade anklagelse, att rådet skulle traktat efter den kungliga
familjens skada och fördärf samt sträfvat efter högsta makten, framhölls,
att hertigen också utspridt, att Erik Sparre bortfört Sveriges krona och
spira, fastän af honom (Karl) tillsatta befallningsmän förde befälet på
slottet, där de förvarades. Så talas om förföljelsen mot rådet under
konung Johans tid. Det var hertigen, som satt den i gång, ehuru han,
sedan det visat sig, att han ej kunde få sak med dem, sköt skulden
på Johan efter dennes död samt utan att fråga Sigismund gaf dem
“ledige och löse“. Innan patentet sändes ut, hade Sigismund genom öppna
bref till “högre eller nidrige, i hvad stånd, värde och kondition de voro“,
fritagit rådsherrarna från att hörsamma hertigens “citation“.[2] I patentet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
