Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Den finska expeditionens betydelse för konflikten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den af grannarna, på hvilken Sigismund isynnerhet synes hafva
räknat, var Danmark. Utom det att dess folk hyste allt annat än
vänskapliga känslor mot svenskarna, fanns mellan de båda regeringarna
verkliga tvistepunkter. Den gamla frågan om riksvapnet var ej afgjord,
och genom freden i Teusina hade tillkommit ytterligare ett tvisteämne,
nämligen frågan om äganderätten till norska finnmarken, och denna
tvist var just aktuell.[1] Dessutom hade konung Kristian redan gjort
ett inlägg i konflikten till Sigismunds förmån. Han hade hösten 1596
skrifvit till Karl och förmanat honom att undvika sådant, som kunde
förorsaka missförstånd mellan honom och Sigismund.[2] Det svar[3], Karl
aflät å denna skrifvelse, var ingalunda ägnadt att stämma Kristian
försonligt mot sin frände, i hvilken han ock funnit en långt
omedgörligare och kraftigare försvarare af Sveriges intressen, än hvad han
kunde förmoda finna i Sigismund. Icke utan skäl kunde denne alltså
hoppas i Kristian erhålla en kraftig bundsförvant mot sin farbroder.
Erik Sparre, hvars inflytande öfver konungen redan är påvisadt, torde
äfven i fråga om det danska projektet haft konungens öra. Han hade
under resan till Polen en tid uppehållit sig i Danmark och där knutit
en del förbindelser, och det var han, som fick sig anförtrodt att hos
danske konungen framföra Sigismunds önskningar, hvilka enligt den för
Sparre och hans medhjälpare Jonas Axberg utfärdade instruktionen[4]
ej gingo ut på ringa ting. Med framhållande af att Sigismund knappt
hade någon makt i Sverige i följd af hertigens själftagna myndighet
skulle de båda sändebuden begära, att frågan om Nordlanden och
Lappmarken uppsköts och att öfverhufvud alla förhandlingar med Sverige
inställdes, tills Sigismund själf kunde taga dem om hand, hvarmed
naturligtvis afsågs att gifva Kristian hopp om en för Danmark fördelaktig
traktat; så skulle ock Kristian få veta, hvilken stor oförrätt som
vederfarits Sigismund af Karl, för att han skulle bli benägen att lämna
erforderligt understöd. Han skulle anmodas låna svenska konungen 7 eller 8
örlogsskepp, för hans räkning värfva folk och tillåta, att sådant värfvades
i Danmark. Tillika borde svenska skepp, som kommo till Danmark,
beläggas med arrest och all in- och utförsel på Sverige inställas. Komme
Karl själf till Danmark, så borde han anhållas, tills han inför rätta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
