Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Laskys första beskickning. Ständermötet i Upsala 1598
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Konungens ståthållare hade han ej afsatt; att de blifvit aflägsnade,
berodde därpå, att somliga blifvit af konungen tillsatta i strid mot hans
ed (Erik Brahe, A. Stenbock), andra åter hade i följd af ständernas
beslut aflägsnats, och slutligen hade några frivilligt utan någon anledning
lämnat riket. Besöket på Stegeborg försvarade han därmed, att ingen
skulle kunna bevisa, att han fråntagit fröken Anna någonting eller
tillfogat henne någon oförrätt. Erik Sparres kista hade han i all vänlighet
velat begära, men då fröken Anna var borta, hade han måst vända sig till
Erik Sparres svägerska för att bekomma densamma.[1] Den skulle
utlämnas till Sparre, om denne kunde försvara sig inför rätta. Kunde
han ej det, förklarade hertigen sig ej vara skyldig att återställa något
till honom. Rådsherrarna hade ej blifvit förföljda eller degraderade;
de hade antingen utan någon anledning lämnat riket eller upphört att
befatta sig med dess angelägenheter, hvarför han begärde veta, huru
konungen och ständerna ville “betrakta“ dem. Hvad han personligen hade
att anföra mot dem, hoppades han skola bli i Kgl. Maj:ts närvaro inför
opartiska domare ransakadt och dömdt enligt Sveriges lag. Hade någon
mist förläning eller underhåll, hade det skett med ständernas samtycke,
hvarför det ock tillkom dessa att svara härtill. Angående
försvarsbrefven hade han svarat 1596. Utan ständernas bifall hade han ej låtit
fängsla någon, och det förutan ville han ej lössläppa fångarna.
Konungen borde dock tillse, att dylika orostiftare och fridstörare blefvo
tillbörligen straffade efter Sveriges lag. Citationsbrefven voro
befogade, ty om de stämde icke fruktade rättvisan, hade de ej behöft
konungens skyddsbref. Han ville dock tillsvidare låta anstå med
fullföljande af stämningen. Han bad emellertid konungen bestämma en dag inom
sex månader, på hvilken lagligt förhör kunde anställas med de stämda.
Den finska expeditionen hade företagits, emedan ständerna begärt,
att sådana mördare och fridstörare, som funnos i Finland, skulle
antingen med godo eller med våld bringas till lydnad. Då de afslagit en
uppgörelse i godo, hade han måst skrida till handling. De finska fångarna
kunde endast med ständernas samtycke lösgifvas.[2]
Hertigens genmäle var ej Lasky till lags. I en “sedel“, som denne
med anledning däraf uppsatte och den 13 öfverlämnade till hertigen,
förklarade han, att han hoppats, det hertigen skulle visat Kgl. Maj:ts
skäliga och rättmätiga befallningar större hörsamhet, helst de alla voro med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
