Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Laskys första beskickning. Ständermötet i Upsala 1598
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fursten, och ville han, ifall han blefve “förvunnen“, gärna göra afbön,
men fordrade i annat fall detsamma af motparten. Till sist riktades
en förmaning till konungen att hafva sin ed i hågkomst och ej öfva
våld mot sin farbroder, hvarken genom in- eller utlänningar, hvilket
kunde befaras på grund af det bref, sändebudet offentliggjort, utan
förfara efter Sveriges lag och konung Gustafs testamente. Han
(hertigen) ville gärna göra afbön, om det kunde bevisas, att han förgripit
sig mot Kgl. Maj:t, men intill dess sådant bevis blefve förebragt,
bad han bli förskonad för beskyllningar, som vore kränkande för
hans goda namn och rykte.[1]
Så hade hertigen gjort sin undskyllan och ursäkt. Flitigt hade
han därvid åberopat sig på ständerna, och dessa hade i sin skrifvelse
kraftigt tagit honom i försvar. Att hertigen stundom befann sig på
osäker grund och därför måste tillgripa ganska skenfagra argument
vid bemötandet af de många anklagelserna, märkes nog, men i det
stora hela var han dock framgångsrik, och ej sällan visade han prof på
fyndighet. Kinkigast var det för honom att finna en
tillfyllestgörande motivering för besöket på Stegeborg, och åtskilligt torde nog
kunna invändas mot hans sätt att bemöta beskyllningen om
legationens försummande. Om också, såsom han framhöll, dess utförande
genom rådet mött hinder, så ägde han enligt ständernas beslut att
anförtro den åt personer utom detsamma, men några åtgärder i den
riktningen finnes han ej hafva vidtagit; det vill nästan synas, som
om han i legationen velat ha ett medel att öfva påtryckning på
rådsherrarna. Märkligast är dock det af honom angifna skälet till flottans
kvarhållande, han kom därvid med den något öfverraskande
förklaringen, att konungen påfordrat densamma först emot vintern![2] Tonen
i svaret är djärf, nästan utmanande, ibland för konungen personligen
sårande, såsom då han erinrar om den af honom med Fogelfeder[3] sända
skrifvelsen. Då svaret således var af rätt betänkligt innehåll och helt
visst ogillades af många bland ständerna, kunde man väntat, att dessa
skulle gjort invändningar, helst de förut gjort påminnelser, men någon
gensaga gjordes icke, utan då hertigen den 20 februari lät uppläsa
afskedet och begärde deras utlåtande, förklarade de allt “väl och rätt
vara“.[4]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
