Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - Vrchlickýs lyrisk-episka originaldiktsamlingar I—LXVI - I. Ur djupen. 1875
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
u Waldeinsamkeit “. Det mystiska i naturen griper den unge
författaren med sina dunkla dimmor, mossiga stenar,
gungande näckrosor och den outgrundliga urskogens *) murkna
stammar. Själf liknar skalden sig (i poemet “Vid sjön0)
vid en sofvande sjö, hvars morgonrodnad färgas af ljusa
drömmar och hvars kvällsglans tändes af minnen; natten
är hans egen smärta, och månen är den döda kärlekens
bild. — Uppslaget till dikten “Till kvällsskyarnau,
(“I paradisets utvisade, som färdens på himlen") är
påtagligen hämtadt från Lermontovs “Molnen“, men diktens
veka stämning i öfrigt har alls intet gemensamt med den
ryske byronistens demoniska trots.
2. Denna grupp ger uttryck åt ynglingens inre
själs-kval och tvifvel, en inbillad lifsleda och världssmärta, som
i förra århundradets lyrik visat sig så lifskraftig och
äste-tiskt befruktande. Såsom motto anföras Pascals ord: “Vi
trängta efter sanningen, men finna ovisshet; vi söka lyckan,
men hitta elände och död.“ Betecknande för denna
ungdomliga pessimism är poemet
Den ödsliga kyrkogården.
Öde ligger kyrkogården midt i skogen på en kulle,
liksom en från fjärran näjder upp på stranden vindvräkt julle.
Törnen frodas ibland grafvar, murar äro mossbetäckta,
och med stormens vilda framfart tidens vingar därpå fläkta.
Pilträd luta sina grenar öfver stenar, som förvittra.
Inga namn på stenar läsas, fåglar ej i träden kvittra.
Nyponblommor strötts på marken, liksom blodets tårar drypa,
och i grusad klippas skrefvor gröna ödlor lönnligt krypa.
Se, kring korset, halft förmultnadt, björnbärsbusken refvor slingrar
och som förr mot Frälsarns panna prässar sina hvassa fingrar.
*) Detta ord är här knappast en poetisk öfverdrifi, ty på Böhmerwalds
adliga skogsägor, där stora terränger äro reserverade för jakt o. d., kan
man ännu få en föreställning om en värklig vildskog.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
