Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - Vrchlickýs lyrisk-episka originaldiktsamlingar I—LXVI - IX. Ekloger och visor. 1880 - X. Myter II. 1880
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Med kristallklar blick du andas vårdoft själf.
Hur du spritter till vid våra händers möte!
Ur mitt hjärta strömmar varma sångers Ulf,
liksom bäcken porlar fram ur klippans sköte.
Med en ömhetstår i fuktig ögonvrå
spörjer du: Hvi så?
Små
fåglar öfver dig och markens blomster svara:
Endast så sig kärleks under uppenbara.
X. Myter II. 1880 (2 uppL 1883, 3 uppl. 1898),
230 sid. Det är 8 episk-fantastiska berättelser, skrifna
under tiden 1874 — 79, burna af den idérika flykt, som
uppenbarade sig i den sista af de tre dikterna i den första
samlingen “Myter“. ("Boietéchs kors"). I sin helhet
är denna diktsamling en af Vrchlickys djupaste.
1. Israfel (1876), en fantastisk, kosmogonisk sägen
om Israfel, musikens ängel, som med lyran skickas af Gud
Fader ned till den nyss färdigskapade jorden för att af
dess olika ljud (hafssorl, skogssus, fågelkvitter o. d.) bilda
en enda hymn, som skulle stiga till skaparens tron. Men
den nyskapade kvinnan upptändes af kärlek till honom,
och Israfel, som hittills varit utan hjärta, besvarar den
och är redo att bringa sitt största offer för denna lidelse:
afstå från paradisets lycksalighet och inställa sig inför Gud
för att blifva straffad af hans blixtar. Men Gud är kärleken;
“kvinnan kände Gud bättre, och den förste mannen sjönk
i den första kvinnans armar ... O skapelse! Den skönaste
af drömmar!" — Vacker är kvinnans naiva förklaring till
Israfel:
“Säg, Ur det då en synd, att hjärtat älskar?
Hvi vägrar du? Kanske du räds för Herran?
Säg, måste du till himmelriket vända?
Ar jorden ej nog paradis för oss?
Mot solens brand oss skogen skänker svalka,
med stjärnor strös vår natt, vår maj med blommor.
Kan då ett annat lif mer ljufligt tänkas?
Och Gud — är han ej källan till all kärlek?“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
