Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - Vrchlickýs lyrisk-episka originaldiktsamlingar I—LXVI - XIII. Nya episka dikter. 1881
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Oden!" — brast han trotsigt ut omsider —
“aldrig jag för någon knä har böjt.
När ett bönerop i heta strider
vardt till dig af andra furstar höj dt,
stum jag dock förblef i kampens vimmel
och är tacksamhetens skulder kvitt.
Sol och himmel,
blixtar, åskor, storm — allt vare ditt!
“Aldrig dock jag trodde, att ¿ag skulle
till ditt tempel styra mina fjät
och på knäna kvida vid din kulle,
förödmjukad af ditt majestät.
Men o ve! Mitt land hardt när gått under.
Är du gud, så fräls det från försåt!
Askans dunder
blott kan tysta mina suckars gråt.
“Icke för mig själf jag ber och tigger —
endast för mitt land begär jag nåd.
Stå mig bi, tills ovän slagen ligger!
Främja mina kämpars hjältedåd!
Jag har skändat friden i din boning
och på dig i vanvett burit hand.
Till försoning
tag mitt lif, men fräls mitt arma land!“
Tystnad rådde. Höljd i månskensskruden,
tycktes lunden växa mer och mer,
och — hvad under! — långsamt själfva guden
böjde hjässan, som till bifall, ner.
Löf och grenar rörde sig kring stoden,
och vid bleka måneglittrets lek
öfver Oden
flög en skugga. Var det villors svek?
Men när Hakon reste sig från jorden,
växte mod och styrka i hans barm,
stålsatt och med ens föryngrad vorden.
Svärdet svällt i kapp med senig arm.
Upp han ryckte lätt som blommans stängel
hundraårig ek med stenhård rot.
Dödens ängel
lik, han flög sin undergång emot.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
