Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - Vrchlickýs lyrisk-episka originaldiktsamlingar I—LXVI - XIII. Nya episka dikter. 1881
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När den tredje dagens sol sig sänkte,
rasade en kamp med häftigt svall.
Emot klubbor tunga svärden blänkte
mellan sköld och pansar af metall.
Solen svann. Men dä var ovän slagen,
landet fritt, och Hakon äran fått.
Samma dagen
skyndade han sig till hemmet brådt.
Efter ängsligt bidande, till möte
kom hans brud, hans lefnads enda vår.
Med ett språng han flög till hennes sköte,
höljande med kyssar kind och hår.
Men o ve! På hennes kind blef gjuten
dödlig blekhet; stel var lem och led.
Som en bruten
blomma sjönk hon i hans annar ned.
Död hon föll. När Hakons händer kände
dödens kyla i den käras kropp,
som en sårad vildgalt ut han rände,
lyftande den dyra bördan opp.
Men ej längre kraftens lågor glöda.
Under bördans kval hans styrka svek.
och med möda
bar han henne bort till Odens ek.
I den lummigt hvälfda, mörka lunden
prästerna och krigarne han fann
kring en fångad skara, redan bunden
på det bål, som nu skall tändas an.
Stumma blef vo sångerna och ropen,
när man varsnat Hakon och hans brud.
Ofver hopen
stod han mörk och stolt, själf lik en gud.
“Oden, lika hos oss två är styrkan.
Se, jag segersäll för dig har lagt,
offret för din hämnd och för min dyrkan.
O, hur arm du är i all din makt!
Frihet vann mitt land med blanka stålet;
men mitt lif är blott ett korn i sand.
Tänden bålet!
Upp till Valhall bärs mitt trots i brand.“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
