Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - Vrchlickýs lyrisk-episka originaldiktsamlingar I—LXVI - XLV. Fönster i stormen. 1894
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XLV. Fönster i stormen, 1894, 66 dikter erotisk
lyrik i öfvervägande bitter ton, tydande på någon inre
kris, från perioden 1892 — 93 (144 sid.).
1. Förspel. Den första dikten i denna grupp förklarar
den sällsamma titeln på hela samlingen. Bilden är lånad
från en fönsterruta, hvars första skakningar vid
vindstötarna förebåda ett omedelbart hotande oväder, och hvars
glas grumlas genom de första rägndroppama, som slå
darpa.
2. Urblekta taflor, klagan öfver en grusad
kärlekslycka och resignation, ehuru lifslusten dock icke alldeles
kan kväfvas. Poemet “Det svunna paradiset" väcker
ungdomsminnen från Italien, dit skalden dock icke längtar
igen från sin fädernejord (jmfr “Mimosan från Rivieran“ i
“Buketter af astrar“). I uVid kyrkogårdsmuren“ tröstar
sig skalden midt bland förgängelsens stenar och mull med
den tanken, att ju mer grafvar det finnes, dess mer pläga
ogräsets blommor frodas och vittna om lif. — Hela
tillvaron förefaller oss ofta lika hemsk och dyster som den
där ruskiga gästgifvaregården, där skalden en rägnig kväll
måste söka nattkvarter bland tvetydiga sällar (i poemet
“Natthärberge“). Men då han på den soliga morgonen
steg upp och fick se det vackra landskapet, var den tunga
stämningen såsom bortblåst.
“Att tacksamt taga mot, hvad man kan få,
och härda ut — se det är knuten!
Vårt lif ett himmelrike tycks först då,
när det oss lämna vill i dödsminuten."
Och i slutdikten “Strofer“ prisas hoppets
pånytt-födande tjuskraft: “Huru mycket vi än gäckas, hviska vi
dock barnsligt de mystiska, trollska orden: Jag skall bli
lycklig än en gång!“
Men för närvarande är lyckan svunnen, och denna
saknad sätter sin prägel på den tunga vinterns lyriska
alstring. Jag anför två betecknande smådikter:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
