Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - Vrchlickýs lyrisk-episka originaldiktsamlingar I—LXVI - L. Pilgrimens visor. 1896
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en gång visades för honom (58), greps han af sorg, ty i
stället för pärlor såg han de tårar, som dessa rikedomars
hopande kostat armodets kojor, och i stället för rubiner
glimmade det röda hjärteblodet för hans ögon. — Vid ett
tillfälle (24) upptäcker han, att muhammedan, protestant,
jude och han själf dock äro barn af samma fader och att
de därför böra sämjas.
Utmärkt vacker är den enkla scenen i natthärbärget
(18), där han från rummet bredvid hörde kvidandet af ett
nyfödt barn och för den skull ej kunde somna in så snart:
“Jag p& barnet tänkte. Är ej det
mera sällt än jag, som allting vet?
Jag har’lyckan mist. För barnet åter
skall hon gro, till dess — det åter gråter.
Tyst det vardt. Ej mera barnet kved.
Alla sofvo. Tiden långsamt skred.
Hjärtat vardt beklämdt. Det förekom mig,
som om något barnsligt grät inom mig.“
Men trots alla tråkiga erfarenheter och förvillelser
bevarar den gode munken sin barnsliga tro på naturens
ofördärfvade glädje, ungdomens friskhet och lifvets
pånytt-födande kraft, likasom Hilarion.
N:o 14.
Jag tystnar ej, så länge jag kan tala.
Jag vet, hvad jag är skyldig mig och Gud
och bröder, dem jag gärna vill hugsvala.
Allt ger jag villigt enligt Ordens bud:
Åt barn ett löje, handen åt de äldre,
åt yngling och åt mö
ett hoppets kärleksfrö.
Men Ttnnu hällre
jag signar alla dem, som tåligt dö.
I den högstämda slutsången (105) tackar han
innerligt för allt, hvad lifvet gaf, och fast han känner sig så-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
