Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - Vrchlickýs lyrisk-episka originaldiktsamlingar I—LXVI - LI. Fläckar på solen. 1897
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sin Eva, som efter slutad arbetsdag njuter hvilan vid hans
sida. — I “Epigonernas psalmu och “Det heliga
landet“ besjunges människoandens ständiga, om ock fruktlösa
kamp att nå det förlofvade landet»
Något snarlikt “Fyra röster“ i “Nya fragment af
en hjältedikt“, men mer pessimistiskt i världsåskådningen
är det ståtliga poemet “Pandemonium“, där
världshistorien upprullas i ett jättepalats med salar för olika
tidsåldrar. I en sal inrymmas forntidens profeter och beläten,
i en annan olympens kalla, blodlösa gudar, och i den
tredje martyrerna kring Kristus, hvars glödande blick under
den bleka, nedlutade pannan tyckes säga: “Hoppens och
älsken hvarandra inbördes! “ len annan sal dväljas
hundratals olika tolkare af Kristi lära, liksom en vårflod splittra,r
sig i otaliga bäckar, sjungande från bålet eller schavotten,
och i den sista salen, Leonardo da Vincis och Monna Lisas,
råder renässansen med sin lifslust och kärlek. Men
alltsammans är dock endast ett ’pandemonium’, ett
helvetes-centrum, ett dårhus för andar, där nya masker dölja det
gamla eländet. — Äfven i dikten “Vid tröskeln till
tjugonde seklet“ ser skalden världshistorien skrida förbi
vid anblicken af det ibis-hufvud från Karnaks ruiner, som
pryder Vrchlickys skrifbord. Men inskriften på den nya
Inferno-porten är han icke i stånd att läsa. — En
medelbar frukt af Vrchlickys öfversättning af Shelleys “
Pro-metheus unbound“ är den icke mindre stort anlagda, men
i utförandet något mattade “Demogorgon“, hvari
skalden ställer försynen till ansvar för skapelsen, likasom
Mickiewicz i den sublima Konrad-improvisationen (“Dziady“)
direkt vänder sig till skaparen och trotsigt spörjer om
lifvets mening. “Har du, Gud, värkligen hyst någon varm
faderskänsla för människan? Prometevs vardt befriad, men
den ännu större — Kristus — korsfästes! Förnuftet löstes,
men hjärtat dödades. Och tystnad är den anklagade
skaparens enda svar.“
Slutdikten “Den nya renässansen“ visar emellertid,
huru skaldens sunda optimism äfven nu segrar öfver de
mörka tvifvel, som tankarna på mänsklighetens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
