Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - Vrchlickýs lyrisk-episka originaldiktsamlingar I—LXVI - LVIII. Gudar och människor. 1899
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Julius Mansuetus“, där en romersk krigare under
Vespa-sians och Vitellius1 inbördes kamp i Cremona råkar
upptäcka sin döende fader i en motståndare, hvilken han burit
hand på, och därför utslungar förbannelser öfver käjsaren
och inbördes krigets styggelse.
I två af de från medeltiden hämtade bilderna
råder en äktromantisk, spöklik sagostämning. “Gästenu
skildrar, huru en man ridit vilse i en skog och kommer
till ett ödsligt slott, som endast bebos af slottsherrn med
fru samt en stum dvärg som tjenare. Under måltiden får
han blott veta, att inga gäster funnits i detta slott på
trettio år, och å sin sida röjer han ej, hvem han är,
utan ger sig ut för ungersk riddare. Det enda, som det
fåordiga värdfolket önskar erfara från den yttre världen,
är huruvida käjsar Henrik ännu lefver eller icke. Då den
hemlighétsfulle främlingen talar om att han är död, lysa
kvinnans ögon upp af djäfvulsk skadeglädje, och gästen
bäfvar af fasa, då hon på hans fråga svarar, att käjsaren
ej skulle ha öfverleft natten i hennes slott såsom gästvän.
Han drar sig undan, tillbringar en sömnlös natt och är
försvunnen före morgonen. Den dunkla sagan, för hvars
historiska grund jag ej har någon ledtråd, låter ana att
gästen är — käjsaren själf, som först nu återser sin för
30. år sedan försvunna dotter.
Lika gripande är “Långfredagens hemlighet“. En
gammal kung för sin son upp på ett utsiktstorn och yppar
där sitt lifs elände. Genom slumpen att ha blifvit född
på långfredagen hade han fått den olycksaliga förmågan
att se lik på alla ställen, där mord föröfvats, och
därigenom grumlades jämt hans lycka. De blodiga synerna
förföljde honom till sofgemaket under bröllopsnatten, de smögo
sig efter honom upp på tronen och uppsökte honom till
och med i skogen, dit han tagit sin tillflykt med sin gemål.
Han önskade ej lämna detta gräsliga arf åt en son och
hade därför med bittra känslor mottagit budskapet, att
drottningen var hafvande. — Då nu Odo sökte trösta sin
olycklige far genom att visa på den härliga utsikten öfver
gröna skogar och betande hjordar, pekade denne på af-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
