Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Första kapitlet. Vrchlickýs lyrik - 2. Naturen och hjärtat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Naturen och hjärtat.
För hvarje lyriker spelar ju kärleken en större eller
mindre roll, ock för Vrchlicky är denna känsla något
väsentligt. Han fördjupar sig visserligen föga i kärlekens
tragik, såsom t. ex. Turgenev, ock har nästan intet
gemensamt med det lidelsefulla, som utmärker en Byrons erotiska
hjältar och hjältinnor. Men kärleken är för honom en
nödvändig lifs- och världsprincip, och det rent sinnliga i
den sexuella lidelsen blott ett tillfälligt moment i den stora,
allomfattande kärleken. Afven om den ofta är bedräglig
och föränderlig, är den dock oumbärlig och kan till ocli
med öfverlefva sig själf genom att sprida minnets
förgyllande glans öfver ålderdomen.
“I hjärtats inre kärlek alltid sjunger.
Den utan, är det som ett träd om hösten",
så börjar första sonetten i XI, och temat varieras i
oändlighet. “Eviga kärlek! Hvar äro din styrkas och din
ömhets stränder?1* frågas det i “Don Juans sista kärlek“
(XXXI), och i sonetten “O älskom!“ (XXI) utbrister han:
“Kärleken är en ros — säll den som plockar den! En
fjäril — lycklig den som får honom fatt! Kärleken är en
bägare, som knappt kan tömmas till botten, en källa, som
glimmar i outgrundlig afgrund. Må ock rosen ha törnen,
må fjäriln flyga bort, må bägarn ha gift i botten och den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
