Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Första kapitlet. Vrchlickýs lyrik - 3. Patriotism och “kosmopolitism“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och naturbeskrifningen. Vrchlickÿs “Ensamhetens ande~
(VI) klingar som en omskrifning af t. ex. “Melancholia“
i “Les Contemplations“ med dess sentimentala
skogs-dyrkan :
“Forêt! c’est dans votre ombre et dans votre mystère,
C’est sous votre branchage auguste et solitaire,
Que je veux abriter mon sépulcre ignoré,
Et que je veux dormir quand je m’endormirai.“
Mot fransmannens “La légende des siècles“ stå slavens
episka fragment nr mänsklighetens historia; båda skalderna
ha besjungit sina döttrar, och då Hugo gisslar
okunnighetens sociala förbannelse i Paris genom mordbrännarens
bekanta replik: “Je ne sais pas lire“, har Vrchlickÿ i
“Fåglarna“ (XXV) liknande reflexioner vid anblicken af en
gamin, som af okynne plågade några fångade småfåglar:
“Hvilket intresse skola sådana stadsbarn få för Louvrens
skatter? De ha sten i hjärtat och klor på fingrarna. Den
hand, som i dag rycker fjädrarna af en stackars
sparf-unge, kan i morgon släppa lös eldens drake öfver
hustaken.“ I morgonglansen föreföll det skalden, som om
hela Paris stått i lågor och som om Notre Dame bedjande
sträckt sina båda armar mot himlen.
Men att göra några ingående undersökningar *) enbart
om Hugos inflytande på Vrchlickÿ anser jag vara tämligen
öfverflödigt eller lönlöst, ty den väsentliga skillnaden blir
ändå den, att Vrchlickÿ är en modärn skald både i form
och innehåll, hvaremot Hugo, med all aktning för hans
ädla tendens och präktiga form, nu mera förefaller ej så
litet föråldrad. Snarare kunde han jämnställas med
Car-ducci. Vrchlickÿs slaviska temperament har något vida
innerligare, mindre effektsökande än Hugos lakoniska, skarpt
pointerade, men i längden mycket tröttande slutrepliker.
Huru mycket öfverlägsen är icke känslan i Vrchlickÿs varma
“Till skaldens barn“ (XVT) öfver retoriken i “Au fils
d’un poète“ i “Contemplations“! Och lyckligtvis är Vrch-
*) T. ex. af polacken Zenon Przemycki i “Swiat“ 1893.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
