Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Andra kapitlet. Faust-tanken - 1. Dante och Goethe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag haft en sol i mina ådrors flod,
jag velat famna all naturens vårar.
Är det mitt fel, att jag förspillt mitt blod
och att för dig de vise van la dårar ?
O, kunde jag åtminstone bli kvitt
den längtan, hvaraf jag beständigt kväljes,
få forska ut det värf. du kallar ditt,
och vetskap få, hvar världens sanning dväljes!
O, vore jag den siste på vårt klot.
som sträfvade till frälsningen och ljuset!
Med världens sista spillror vid min fot
jag skulle stå och skåda midt i gruset
den meningslösa kamp på vår planet,
där människan förgås i tviflets vånda,
där hennes enda hamn är ödmjukhet.
Men fåfängt! Skonlöst ser jag för mig stånda
den Herrens ängel, fruktansvärd och sträng,
som skapar nya kval åt mänskors släkte.
Han böjt sig öfver mina drömmars säng
och vaktar noga mina drömmars häkte.
Han säger jämt: “Tillbaka till din plog!
Tillbaka till ditt ok i nödens kojor!
Af lidanden och mödor har du nog
och aldrig, aldrig brytas dina bojor.“
Och döden själf för honom endast är
ett steg till lif, som plågorna förnyar.
I smutsen lämnar han allt jordiskt här
och flyr till stjärnor öfver luftens skyar.
Han vet ju, att om myriader år
den’ värld, han leker med, till sist skall brista.
Ty lif är växling, allt i kretslopp går.
Hvad är väl mänskan däri? Blott en gnista!
Försvinn då, bröst, hvars hjärta är förbrändt!
Försvinn som irrbloss, såsom hafvets droppar
och slockna, för att åter blifva tändt
i evighetens klara himlakroppar!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
