Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Andra kapitlet. Faust-tanken - 1. Dante och Goethe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kung Salomo med bäfvan gick till trädets östra sida
och knackade: “Min härskarmakt på denna jord når vida.
Men säg mig, mörka ängel du, hvar lifvets källa Ur,
och hvad är lifvets sista mål? Din visdom jag begär.“
Från trädets inre stönanden och suckar blefvo hörda,
liksom när liar gnissla doft, då ängens gräs de skörda:
“Allt mål för lifvets äflan är det tomma intets natt;
all världen är en jätteros, som snart förvissnar matt.“
Med häpnad konung Salomo gick bort till andra sidan.
Han klappade, förnyande i undrande förbidan
sin fråga. Ifrån trädets djup till svar förnams ett tal,
så ljufligt och melodiskt vekt som sång af näktergal:
“Allt mål för lif är lifvet själft; ur stoft och döda mullen
framspira ax och örters blom på benuppfyllda kullen.
En ny triumf är hvarje dag med fröjd och framtidshopp.
All världen är en jätteros, som evigt går i knopp.“
Med häpnad Salomo på nytt sig till den första vände:
“Hur finna harmoni och ro i detta lifs elände?“
Från stammen ljöd till svar en suck: “I grafven blott finns fred.
Från fruktlös kamp den vise gladt däri sig bäddar ned.“
På västra sidan Salomo förnyade sin fråga,
och glädtigt klang det: “Kämpa djärft med segersäll förmåga!.
Som lön dig vinkar njutningens till brädden fyllda skål,
och sköna kvinnors kärlek är din lefnads sanna mål.“
Med häpnad Salomo sin hand på pannan tankfullt lade:
“Dag Marut är, och Harut natt — han talade och sade —
de båda bilda mänskan helt, en hvar uppå sitt sätt,
en hel, fullkomlig människa, och båda hafva rätt.
“När solen skiner varmast än, det lider dock till natten,
och ledsnans tomhet följer fort på nöjena och skratten.
I fröjdpokaln göms sorgens drägg, af bittra tårar salt,
• och bräckligt kvinnokönet är i väsen och gestalt.
“Jahve ej lyckades att få sitt stora värk fullkomnadt;
för Maruts och för Haruts skull Hans skaparsnille domnat.
Ty Harut — mannen — det Ur kamp, men Marut — kvinnan — lust:
Blott af dem samfäldt mänskan kan få lifvets varma pust.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
