Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Andra kapitlet. Faust-tanken - 2. Lifvet och döden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vackra äro de bilder, Vrchlicky använder för att
beteckna själfva döendet. I “Fragment“ (XVII) beter det:
“Det var en afton, då bon med ett stilla löje sade åt mig:
’Min vän! Det är sent.’ Det klingade för mina öron
likt kvittret af en fågel, som dröjt sig kvar i mörka, täta
snår. Ocb bennes död föreföll mig som en vacker saga.
Hon steg i grafven, liksom fågeln flyger bem till trädet,
liksom en peri sväfvar till paradiset eller såsom älfvan till
sin älsklingskälla, såsom ett vilsegånget barn bittar hem
ur skogen.“
Denna sistnämnda bild bar ock gett uppslag till en
hel dikt i Andersensk sagostil: “Han slapp ej hem“
(XXXIX). En gosse bar gått vilse på gatorna, frusit
utanför sin port, som ban ej kunnat öppna, och af
förkylning dött med öppna ögon i feberdvala, så att han ej
kunnat tala om, hvarför han ej slapp bem.
“Men där, vid himmelrikets öppna port,
han slipper nog att vänta. Kanske sluter
en ängel med en fläkt af sina vingar
hans ögon, dessa blåa. djupa, milda,
och nu, i rätta hemmet, man förlåter
nog, att han ej slapp hem.“
Äfven Gamla testamentets Genesis har här gifvit
skaldens fantasi stoff för dikter om dödens välgärning. I
“Uppenbarelsen vid paradisets port“ (XXXV) klaga
de båda människorna, omedelbart efter syndafloden, öfver
den förlorade lyckan ocb tillvarons outbärdlighet: “Haf
medlidande, o Gud!“ En kerub lofvade dem nu Guds
frälsning, ocb en töcknig skepnad visade sig. I första
ögonblicket greps Adam af skräck, men fylldes därpå af
helig frid. “Hvem är du?“ sporde Adam. — “Lid ännu,
tills tiden är inne!“ svarade skepnaden och svann. Adam
tackade Gud, ty han kände, att det var döden som ersatt
paradiset.
Ännu mäktigare klingar denna poetiska tanke i
“Kains död“ (LXIV). Kain irrade skuldmärkt kring i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
