Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Tredje kapitlet. Vrchlickýs episka diktning - 1. Antiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Må vinden blåssi upp! Må böljor svalla
— en smula blott! Ty rörelse Ur ljud,
och ljud ilr lifu . . .
Och då en tår löste sig från hans öga och droppade
ned, böljade skeppet långsamt röra sig.
Det är emellertid betecknande för Vrchlickys skaldiska
individualitet, att han mindre hänföres af Orfevs7 underbara
spel än känner medlidande med hans personliga olycka och
sorgliga slut. I “Orfevs och Evrydike“ (XLII)
fram-ställes den antika myten om hennes misslyckade hämtning
från undeijorden parallelt med en modärn badortssatir, där
Merkurs roll öfvertagits af den falske “familjevännen“, och
hon låter försona sig med mannen efter hans vinst vid
spelbordet. Hans gräsliga död är behandlad i
diktsamlingarna XI, XXI, XLIV och XLVIII.
Samma äktslaviska vekhet röjer sig i behandlingen
af Herkules-myten. Visserligen betonas flerestädes ganska
kraftigt Herkules7 öfvermänskliga natur: I “Herkules
efter de tolf storvärken“, XLIV (“Allt mänskan kan,
om hon är stark i kärlek“). I “Herkules“ (XL) önskas
hans like för nutidens Augiasstall, och i “Iolaos“ (LVIII)
får den vid stranden klagande gubben af Herkules ny
ungdom, glädje och kraft. Men i “Alkestis“ (XIII)
framträder redan det veka draget, i det att Herkules till
Ad-metos återförde hans gemål från undeijorden och därigenom
utförde sin största bragd: själföfvervinnelse, och hjältens
vanmakt gent emot den kvinnliga tjuskraften besjunges dels
i “Deianeira“ (XXI), dels i “Herkules7 död“ (XXXVII),
dels i “Samvetet“ (XXXV). Vid Deianeiras dödsbädd
tyckte sig Herkules endast vara skuggan af den heros, som
dödat det nemeiska lejonet, och flydde till skogs, alldeles
som i “Nebukadnesar“ (XXXV) den hyllade despoten
midt under jublet greps af samvetsagg och flydde undan.
Följande förteckning på förut icke omnämnda antika
dikter torde redan genom titlarna gifva en antydan om
den poetiska rikedomen på klassiska ämnen.
V: “Hesiodus“ (förtäljaren af sagor från mänsklig-
hetens lyckliga barndom), “Pythia“, “Akteon“, “Psyche
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
