Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Tredje kapitlet. Vrchlickýs episka diktning - 1. Antiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
. XLVIII: “Amfora“, “Glaukos* död“, “Adraste“,
“Mar-syas“Teiresias“, “Fidias framför Zevsstoden“, “Xerxes’
“Kleopatra“, “Heliogabalus“ och “Epponina“.
XLIX: “Kronos“, “Hieroduler“, “Iiimedia“ och
gråt“
“Hypnos“.
LVIII: “Achilles på Skyfos“, “Pygmalion“, “Kreusa“,
“Eryfilä“, “Amfions hämnd“, “Xantippa“, “Iodamia“ och
“Circe“.
LXIII: “Odyssevs“ (återfinnande Ithaka).
Ett så rikt klassiskt bildergalleri ha yäl få enskilda
skalder haft att uppvisa. Om man närmare undersöker
stämningen i dessa antika dikter, skall man emellertid
finna, att Vrchlickys poetiska uppfattning af den antika
kulturen modifierades med åren, i samma mån som hans
känsliga sinne blef mer mottagligt för den kristna
kärleksreligionens skönhet. Det är icke längre ungdomlighetens
naiva Pan-dyrkan och den rena ästetiska skönhetskulten,
utan fastmer elegiska reminiscenser och en djupare
uppfattning af den grekiska ödestragiken och den gamla
gudavärldens predestinerade undergång. Detta framträder redan
i XXXV, då kentauren (i poemet “Smärta“) flyr sårad
ur striden och för första gången känner medvetandet af
sin vanmakt, samt i “Milon af Kroton“, hvilken under
jakt fastnade i ett klufvet träd och klagade så ömkligt
öfver människans litenhet, att till och med lejonen blefvo
rädda för honom.
Men sitt starkaste uttryck har denna känsla af
resignation och tung beklämning fått i “Gudar och människor“
(LVIII), i hvilken diktsamling den stora brytningskampen
i världshistorien bäst afspeglar sig. Här behandlas sagorna
om den titaniska dårskapen (“Epimetevs“) och om
gu-darnes småsinta afundsjuka, som äfven skalder fått erfara
(“Arachne“, LXIV, som väfde bättre än Pallas och
därför dömdes till undergång). I “Chirons död“ (LVIII)
klagar titanen öfver den skröpliga ålderdomens börda och
afundas människomas lott. Hennes förtäljer då, att
Her-kules fåfängt letat efter någoi^, som för Prometevs själf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
