Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Tredje kapitlet. Vrchlickýs episka diktning - 1. Antiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mänt ville stiga ned till Hades’ skuggor och dö
såsom-människa för att åter lefva. Hennes afrådde Chiron från detta
tomma skugglif; men Chiron, som var trött på världen
och urståndsatt att njuta af naturen, upprepade sin
begäran, öfvertygad om dödens välgärning.
, “Ur stoftet lyfte han sitt bröst, som liäfdes tungt,
en klippa lik. Han sträckte sig i all sin längd
och i sin forna kraft. Ej kändes sorgen mer.
Och genom himlens blåa afgrundsdjup i natt
försvunno tvänne skuggor långsamt-. Chiron vardt
en skugga vid beröringen af Hermes* staf.
Det kändes kallt på ögonlock af Letlies våg.
I ljuflig domning svann hans lemmars börda bort,
och med en salig suck ur lättadt bröst han kvad:
Hur sälle äro icke alla, som få dö!“
Men denna antikens dödslängtan måste dock vara
förknippad med en viss dödsfruktan, ty tanken på döden
väcktes af medvetandet, att själfva gudarne började åldras.
I “Fruktan“ (LVIII) skildras titanemas guda-kamp och
nederlag. Sårad låg Japetus på slätten, vaknade upp
och ville fly till det yttersta Thule för att slippa höra
fångna bröders stönanden. Han smög allt längre bort i
ödemarken, men kände sig i sin frihet ändå beklämd och
orolig, och då han mötte ett spöke, sjönk han ned, gripen
af en ny känsla — fruktan. Han visste ej, hvad han
hade att frukta, men förstod, att denna skräckfulla vålnad
var världens sista, hittills okända gud. — Och den
hemska ödestragiken betonas i “Eros och moiran“ (LVIII):
Eros skickas af sin moder till moiran i Thule med bön,
att hon måtte göra kärleken evig. Men ödet är
obevekligt och likgiltigt för både lidanden och lidelser. Afven
den antika kärleken dör, likasom den gamle Pan, för att
stå upp i andra former.
Men Vrchlickys poetiska optimjsm kan dock ej sluta
med denna tröstlösa tanke; hans ästetiska beundran för
den antika kulturen är lika ungdomlig i den sista
diktsamlingen som i den första, och just därför att hans hjärta
sörjer öfver dess historiska undergång, njuter hans fantasi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
