Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Tredje kapitlet. Vrchlickýs episka diktning - 2. Medeltiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Haf tack fr>r rosorna! Dc dofta ljufva.
Men lämna dem i ro på fridfull tufva!
“Och må du snart ock säga: Vare fjärran
all världens ros! Jag tjenar endast Herran.“
Besläktad därmed är dikten "Snön“ (XXXV) om den
kristna martyrkvinnan, som motstod Dacians lockelser, då
han lät afkläda henne. För tornad befallde käjsaren sina
knektar att slita kläderna från henne, men då den döda
kroppen skulle kastas ut till folket, höljdes den af hvita
stjärnor och liljor, så att ingen kunde se henne under
denna snö.
I äfventyrlig sagostil är däremot "Legenden om
käjsar Konstantin“ (XXXI) hållen. Då den byzantinske
käjsar Muselin af en stjärntydare får veta, att en kolares
son skall bli hans tronarfvinge, sårar han honom’ dödligt
med en knif och kastar ut honom genom fönstret. Men barnet
lyftes upp af en örn, som skjutes i flykten och släpper
sitt byte på en klostergård. Där växer ynglingen upp
och skickas en gång med skatt till käjsaren. Denne, som
känt igen honom på ett ärr efter såret, sänder honom
under ett krigståg hem till medregenten med ett försegladt
bref, som befaller, att öfverbringaren skall dödas. Men
Muselins dotter, som får se honom sofvande efter ett bad,
förälskar sig i honom, läser brefvet och smugglar under
sigillet in ett annat, som innehåller, att prinsessan skall
få honom till make! Då Muselin kommer hem, är bröllopet
redan undanstökadt, och enär. en arfvinge väntas, kan han
ej vägra sitt bifall.
Likasom Svatopluk öech, har Vrchlicky behandlat
åtskilliga klosterkrönikor, och där ämnet så kräft, alltid med
bevarande af pietetfull uppfattning och naiv ton. I
“Legenden om gyllene kronan" (XIII) håller Bruno en
straffpredikan för fråssande klosterbröder, tycker sig se
Frälsarens gloria och känna, törnekransen, så att han faller
ned, själf blödande i tinnirigen. — "Legenden om den
likgiltige tyrodern“ (LXIII) beskrifver en beskedlig munk,
som mot sin önskan valdes till abbot. Klostret förkofrades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
