Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Animala ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
19
ANIMALA LIVSFÖRRÄTTNINGAR-ARMBORST
20
Animala livsförrättningar, för
djuren egendomliga, i motsats till sådana
(s. k. vegetativa) livsförrättningar
som, åtminstone till sina grunddrag,
äro gemensamma för alla
levnadsvarelser, växter såväl som djur.
Animalism, inbegreppet av det för
djuret karaktäristiska, i motsats till
vare sig växten eller den förnuftiga
varelsen.
Anläggning, bössans förande upp till
skuldran i och för siktning och
skottlossning.
Anskjuta ett villebråd, att medelst
skott såra, dock så, att det ej
omedelbart blir liggande. Skjuta flera
jägare, tillfaller bytet den, vars skott sårade
detsamma dödligt; vid kulskytte den,
vars kula så träffat det vilda, att det
utan flera skott skulle ha stupat;
finnes ej sådant skott, avgöres efter
skottens läge (snuddskott gillas här ej). I
stridiga fall är jaktherrens åsikt
utslagsgivande.
Anslag. 1. För den blivande
jägaren är det av största vikt att genom
trägen övning erhålla ett mjukt och
ledigt anslag med geväret, liksom en
äldre jägare bör låta sig angeläget
vara att bibehålla denna färdighet.
För detta ändamål skaffar man sig
hos vapenhandlare i Stockholm ett
visir för hagel gevär och gör med detta
påsatt dagliga övningar med sitt
gevär. Kornet söker man för varje
anslag få som en ärta att ligga i visirets
lilla kullriga ränna. En förf. säger,
att god skjutning är lika litet tänkbar
utan ett gott anslag som en
hagelpa-tron utan krut. Se vidare
Skjutövningar. 2. Hundarnas skällande vid
upptaget.
Antropotomi, se Anatomi.
Appell, rop, genom vilket hundarne
sammankallas; även dressyr. Hunden
har god (dålig) a, säger man om
honom, då han är snabb (sen) att
infinna sig på lockning.
Apportera, framförandet av mindre
vilt från räv och hare och nedåt, oftast
genom hönshund. Apporterandet är
ej blott en bekvämlighet, utan ofta
för jägaren en nödvändighet, i det
villebrådet ofta faller eller flyr i vatten
eller på andra svårtillgängliga platser.
En pålitlig apportör är en av de
nödvändigaste förutsättningarna för den
jägarmässigt bedrivna små jakten.
Utan en sådan hund skulle en massa
vilt gå förlorat. Se vidare Dressyr.
Apporterbock, ett stycke trä, i båda
ändar tjockare än i mitten, så att
denna står ifrån marken och lätt kan
fattas av hunden. Numera användes mest
sådana mekaniska apporterbockar,
vilka efter behag kunna göras tyngre
eller lättare. De erbjuda den fördelen,
att hunden får börja att gripa en lätt
sak för att så småningom få arbeta
med tyngre. Vidare kunna hundens
nack- och tuggmuskler stärkas genom
regelbundna övningar med dylik
tyngre. Mest brukas en av Oberländer
uppfunnen modell av 1911.
Apporterhetta, den hos mången
hönshund förefintliga ovanan att, utan att
avvakta tillsägelse om apportering,
efter skottet rusa åstad för att framföra
villebrådet. Denna ovana har bl. a.
ofta till följd, att tryckande fågel
stötes upp, utan att man kan nå den med
skott.
Aqua vitæ, livsvatten, benämning på
brännvin (akvavit).
Armar, skallplatsens sidor och det
manskap, som där är uppställt. Högra
och vänstra armen räknas från de
drivande.
Armborst (trol. förvridning av a
r-cubalista (1.), ett med båge
försett kastvapen), ett anfallsvapen, som
brukades under gamla tiden och
medeltiden, men slutligen måste vika för
eldvapnen. Till konstruktionen var
det närmast likt en pilbåge, och ur
detsamma skötos först pilar,
sedermera även blykulor, och den kraft som
genom spänningen åstadkoms, var så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
