- Project Runeberg -  Jaktlexikon : praktisk uppslagsbok för jägare och naturvänner /
89-90

(1920) [MARC] Author: Alarik Behm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - F - Jaktfalkar ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

JAKTFALKAR

90

lus islandus Gm). Den förre är
ungefär 55 cm., den senare ungefär 60 cm.
lång. En gammal hona, som år 1908

sköts på ön Poel (vid Wismar) var 59
cm. lång; vingarnas längd var 40 cm.,
stjärtens 24 cm. En hane av den stora
jaktfalken, som d. 19 jan. 1909 sköts på
Sylt, var 51 cm. lång, hade 36 cm.
långa vingar och 21 cm. lång stjärt.
Han hade en rent vit fjäderbeklädnad,
men på ryggen, gumpen och
vingtäck-fjädrarna flere små hjärtformiga
fläckar och vingpennorna hade
mörkbruna spetsar. Hos den skandinaviska
jaktfalken skall visserligen (i
synnerhet på hjässan) den mörkare färgen
vara mera förhärskande, hos den stora
däremot den vita färgen; dock finnes
av den senare arten även många
mörka exemplar (dock mest med ljus
hjässa). Ännu har det dock ej varit
möjligt att med säkerhet bestämma
färgen. Blott så mycket är säkert, att
färgen hos båda arterna av jaktfalkar
ingalunda beror på fåglarnas ålder.
Endast fjäderdräktens teckning giver
någon ledning till att finna fågelns
ålder. (Ungdomsdräktens teckning går
på längden, äldre fåglars på bredden.)
Färgen tyckes växla alldeles
oregelbundet; man finner gamla fåglar, som
ännu äro tämligen mörka, och unga,
som redan äro alldeles vita. De
senare hava dock tydliga tvärstrimmor på
stjärtfjädrarna (under det att F. sacer,
den tatariska jaktfalken, alltid har en
fläckig stjärt). Vingarna räcka ej till
ändan av stjärten. Stjärten svagt
avrundad. Iris mörkbrun, näbben starkt
rundad nästan till en halvcirkel,
horn-blå med mörk spets. Huvudets
sidostrimma mycket smal. Vaxhuden
gråblå hos unga fåglar. Fötterna grönblå,
hos äldre fåglar grumligt gula;
näsborrarna cirkelrunda. Jaktfalkarna
skilja sig från pilgrimsfalken
därigenom, att yttertån hos den senare är
mycket längre än den inre tån, under
det att båda tårna äro nästan lika

långa hos jaktfalken. Skillnaden
mellan jakt- och tatariska jaktfalken
består däri, att tarsens inre sida hos den
förre är fjäderklädd till %, hos den
senare ungefär till hälvten.

Jaktfalkens hem utgöres av de
nordiska havens kuster, alltså de norra
polarländerna (Skandinavien, Island,
Grönland, Labrador. Högst sällan
förirrar sig ett exemplar till Tyskland.

Redet står på en brant klippa i
någon fördjupning eller urhålkning och
är vårdslöst uppbyggt av kvistar eller
ljungruskor. I maj (den mindre
arten lär börja tidigare) lägger den
isländska jaktfalken 4 (sällan 3 eller 5)
gulröda 63,3 : 45,5 mm.—55,6 : 47, 8 mm.
stora, vid båda polerna tämligen lika
mycket avrundade ägg. Den ruvande
honan förses av hanen, vilken också
skall hava ruvfläckar, rikligen med
föda, d. v. s. fågel; båda föräldrarna
mata sedan ungarna mest med unga
måsar och dylika sjöfåglar, som i
massor stå dem till buds. Från augusti
skingras familjerna, och ungarna
stryka vida omkring för att söka sig ett
nytt hem. De nordiska jaktfalkarnas
vighet och snabbhet äro
beundransvärda; de kunna endast anfalla fåglar,
som äro stadda på flykt, emedan de
eljes genom sin tyngd skulle krossa
sitt eget bröst. Därför gömma sig
fåglarna för dem och fjällriporna gräva
hastigt ned sig i snön; låta de locka
sig att krypa fram, äro de utan
räddning förlorade. Jaktfalken söker
alltid att komma högre än sitt rov och
slår sedan i sned riktning med
vingarna slutna till kroppen blixtsnabbt ned
därpå. Skjuter han fel första gången,
så höjer han sig ännu ett par gånger,
men avstår sedan från att förfölja
ro-vet. Han behöver utrymme för sin
jakt; en förföljd duva är därför i
säkerhet, så snart hon hunnit in i skogen.
Alla slags hönsfåglar, simfåglar och
duvor äro jaktfalkens vanliga offer.
Under medeltiden var jaktfalken den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 07:41:32 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/jaktlex/0047.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free