Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - G - Grävlingsfångst ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
151
GRÄVLINGSFÅNGST
152
en andra hund gå in, och om denna
är klok, är grävlingen snart fast;
huvudsaken är att hundarna rycka
grävlingen så nära inpå livet, att han
varken kan komma tillbaka eller
förskan-sa sig. Hålet måste grävas så, att man
kommer strax bakom hunden, men
inte på grävlingen, emedan denna då
hoppar över hunden och kilar in i en
annan gång och förskansar sig samt
förorsakar nytt arbete och kanske
aldrig blir fast. Så snart jorden blir
mjuk och grå, stiga arbetarna ut och
jägaren eller en erfaren arbetare tager
med den flata spaden försiktigt undan
jorden för att inte skada hunden, som
slutligen kommer i dagen som en
levande jordklump och med dubbelt
raseri rusar mot grävlingen. Nu tager
man fast hunden, utvidgar gången
omkring grävlingen, sedan man stängt
igen platsen, där hunden låg, fattar
med tången grävlingen över nacken
och drar fram honom, bedövar honom
med några kraftiga slag av en
knölpåk över huvudet, giver honom med
jaktkniven ett djupt hugg i
brösthålan, lyfter upp honom i bakbenen
högt och låter blodet avrinna.
Grävlingen dör hastigt, utan att vakna ur
bedövningen. Alla andra metoder,
såsom upphängande, slag på näsa och
hjärnskål, som har en högt uppstående
söm, äro ett grymt plågande,
dessutom blir huden genom många slag
på huvudet mycket skadad. Skall
grävlingen skjutas, så går man ut ur
öppningen och ställer sig med bössan
skjutfärdig, ty så snart han ser
dagsljuset springer han ut.
Det är en dålig vana att låta den
försvarslösa grävlingen slitas sönder
av hundarna för att egga modlösa
hundar. De bliva inte bättre
därigenom; vill man unna dem ett nöje, så
kan man låta dem rycka och draga i
den döda, ännu varma grävlingen.
Därmed uppnår man samma sak och
undviker att onödigtvis plåga djuret, vil-
ket en jägare aldrig bör göra. För att
utröna gångarnas riktning, sticker man
in långa böjliga spön i dem. Vid
utgrävning förekomma allehanda
biomständigheter, som alla icke kunna
omnämnas här, utan måste lämnas åt jäga*
rens omdöme. Är den framför
grävlingen liggande hunden mycket stor
eller gången trång, så är det rådligt
att hetsa dit en andra hund, men låta
honom gå in genom en annan gång, så
att han inte kommer bakom den första,
då han ju inte kan komma förbi
honom, utan tränger den första framåt
och utsätter honom för grävlingens
slag och bett. Man bör heller icke låta
två för varandra främmande hundar
gå in, då det kan bliva slagsmål i
grytet mellan dem måda, och man
icke är i stånd att skilja dem åt; de
giva under tiden grävlingen tid att
förskansa sig. Men man kan låta en
hund och en hynda arbeta
tillsamman, även om de förut varit
främmande för varandra. Efter slutad
utgrävning skall man tvätta hundarnas ögon
och undersöka, om de ha sår; de
tappra djuren behöva väl och förtjäna det
även väl. Den utgrävda öppningen
kastas åter igen.
Bakhåll. Denna jaktart fordrar
mycket tålamod. Man ställer sig i bakhåll
månljusa nätter i sept. och okt. i
grävlingens väg, men så långt som möjligt
från grytet, så att den sårade
grävlingen icke kan uppnå det, för då är han
förlorad. Har man en klok hund med
sig, så hinner denne snart upp den
sårade grävlingen och fasthåller honom.
Om man står på själva grytet, så
skjuter man med groft hagel först då man
hört grävlingen komma ut och
avlägsnat sig en sträcka. Man ger vid
bakhåll akt på gynnsam vind, enär djuret
vädrar bra. Man behöver icke skyla
sig så väl, som det det gäller annat
villebråd, för grävlingen ser illa, men
man bör hålla sig stilla och ej göra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
