Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - G - Grävlingsfångst ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
155
GRÄVLINGSFÅNGST—GRÖNING
156
garna, gå långsamt och fastnar då
vanligen. Undantagsvis förekommer,
att grävlingen, då han kommer
utifrån och vill in i gången, fastnar vid
sidan av saxarne. De gångar, som icke
äro belagda med saxar, kan man
stoppa till med trästycken, man kan också
lägga in papper eller lappar,
indränkta med karbol, eller petroleum o. d.
Fångsten kan misslyckas, om man
nyttjar för svaga saxar.* En sax, som
säkert håller fast räv och mård,
håller icke alltid fast; grävlingen, denna
har kraft, att m§d sina feta, platta
fötter draga sig ur det dåligt fastsatta
järnet, isynnerhet pm han fångats på
motsatt sida om fjädern, vilket nästan
är regel vid fängst inuti gången. 2)
Om i flata gångar fjädern ligger i rät
vinkel mot passet. Grävlingen
trycker i platta gångar ned de vågrätt
framsträckta ben^n över saxens
handtag, som slår till benen utan att gripa
dem. Under första natten fångas
vanligen mest unga grävlingar, de gamla
fångas lörst. andra eller tredje natten.
, För att, draga fram djuret ur gången
nyttjar man en tång, för det kraftiga
djuret strävar emot. Om han sitter
löst fast eller saxen, är svag, kan han,
om man blott drager i kedjan utan att
nyttja tången lätt, rycka sig lös och
komma undan. Den fångade
grävlingen bedövas med hugg av yxan och
dödas med jaktkniven. Om man anar,
att flere djur finnas i boet, avtorkar
man blodet på saxen med gräs eller
löv och lägger, åter dit saxen. Man
kan fånga 3 till 5 från ett bo. Varje
morgon måste man undersöka
fångstjärnen lör att undvika onödig plåga
för de möjligen fångade djuren. Man
bör undvika att lägga starka
grävlingssaxar på vägar utanför grytet, då
såväl människor som nyttiga djur
därigenom kunna skadas.
Fångstmannen är ansvarig för varje skada, som
sker. Då grävlingen skall flås, lägges
han på rygg och med en spetsig,
skarp kniv skär man upp hela
undersidan i mitten från ändtarmen över
buken, bröstet och halsen till
underkäken. Därpå skär man upp
frambenen på insidan från tassarna till
mellan snittet, likaså bakbenen till
ändtarmen, vidare svansen från
undersidan till spetsen. Så skär man av
tassarna och löser klorna i sista leden,
så att de hänga fast vid huden. Nu
först skär man huden lös från benen
och svansen samt därpå hela huden
försiktigt, snitt efter snitt med den
skarpa kniven, så att så litet fett $om
möjligt fastnar vid huden, men denna
icke skäres sönder. Fettet* som finnes
på köttet och inuti kroppen, löses för
att smältas. Vill man behålla huden
till sängmatta är, bäst att genast låta
garva den. Vill man däremot sälja
den, så spikar man den hårt spänd, åt
alla sidor med hårsidan inåt på ett
brett bräde t. ex. en dörr, avskaver det
fastsittande fettet så väl som .möjligt,
beströr alla delar med träaska och låter
huden torka på ett måttligt varint
ställe. Av grävlingens fett gör man
med talg, vax och litet fernissa en
förträfflig smörja för skodon, seldon o^ s.
v. Om man vill äta grävlingens l^ött,
måste det undersökas för trikiner eller
kokas väl, varigenom dessa bliva
oskadliga. Det är märkvärdigt, att
hundar icke äta köttet.
Grävsvinshunden, se Tax och
Hunden.
Grönbena, se Snäppfåglar.
Grönberg, Gösta, docent, f. 71, lärare
i skogszoologi (se d. o.) vid
Skogshögskolan; kynolog, författare.
Grön fasan, se Fasaner.
Gröüfin|t| se Finkfåglar.
Grönfläckig padda, se Paddor.
Grönfotad sumphöna, se Sumphpns.
Gröngöling, se Hackspettfåglar.
Grämng, ett i södra och mellersta
* Obs. svensk jaktlag och -stadga!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
