Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - H - Histologi ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
171
HISTOLOGI—HORN
172
i synnerhet på hjort- och vildsvins
jakter och med det samma stickes det
skjutna 1. fångade villebrådet. Den
bäres i band över axeln och i säker
slida, så att man kan våga hava
honom skarpslipad.
Histologi, se Zoologi.
Hjorthorn. Hjortdjurens horn äro
att betrakta som ett slags
hudförbenin-gar, vilka sitta fästa på ett par korta
tappformiga utskott från pannbenet,
de s. k. rosenstockarne. Dessa äro
ständigt hudbeklädda. De under
utbildning stadda hornen beklädas
likaledes av en hårbevuxen hud,
innehållande flera stora blodkärl, vilka på
det utbildade hornet kvarlämna
rännor och ojämnheter, utvisande
ådrornas förlopp. De utväxande hornen äro
mjuka och något böjliga; de förbenas
först nedtill, närmast basen. Sedan
de utvuxit och hårdnat, torkar huden
med sina blodkärl. Denna torkade
s. k. basthud avgnides av djuret
mot trädstammar och buskar; man
säger att hjorten då fejar sina horn. Det
färdiga hornet utgöres, sedan det
blivit befriat från basthuden endast av
en kärlrik bensubstans och motsvarar
hornkvicken hos slidhornsdjuren,
medan den homologa motsvarigheten till
de senares hornslida är att söka i det
yttre lagret av den hud som omger
det utväxande hjorthornet. Hornets
nedre del visar en ringformig
ansvällning, rosenkransen, som med
djurets tilltagande ålder alltmer
utbildas. På det fullt utbildade hornet
urskiljer man följande olika grenar: från
huvudsprötet eller stången utgå flera
snett framåt-utåt riktade grenar;
nederst nära rosenkransen ö g o n t a
g-g e n och ung. mitt på stången
mellan t a g g e n, mellan dessa båda
finnes på äldre horn vanligen en tagg,
istaggen, som dock stundom
saknas. Själva huvudsprötet är i spetsen
uppdelat i ett antal grenar, som
tillsammans bilda den s. k. kronan,
vilken just gett kronhjorten dess
namn.
Hjortkalv, kallas hankalven av
kronhjorten från födelsen till slutet av
oktober samma år. Se Smalspets.
Honkalven kallas kvigkalv.
H]ortlnsflnga (Lipoptena cervi) en
i vinglöst tillstånd på hjortdjur
parasiterande insekt av omkr. 4 mm. längd,
som kan bli ytterst besvärlig för
djuret. Bevingad lever den hos fåglar,
t. ex. järpen.
Hjortpark, se Djurgård.
Hjortstånd, kallas de platser, å vilka
kronhjorten företrädesvis pläga
uppehålla sig.
Hjullås,, se Handeldvapen.
Hjärp-pipa gjordes av olika material
och användes mest i södra landskapen
att locka till sig hjärparna.
Holma kallas att vid snö kringgå
en trakt för att av spåren bliva
övertygad, huruvida något villebråd finnes
därinom; säges även om hönshunden
då han i en krets kringgår en
tryckande fågel. Kallas även ringa,
värva 1. vänga.
Holmerz, C. G., jägmästare, dir. vid
Skogsinstitutet, jägare, kennelman.
Holmgren, A. E., d:r, f. 1829, d. 1888;
lektor vid Skogsinstitutet, utgivit
Handbok i zoologi m. m. H. kallades
allmänt endast "Flugis".
Homogen, likartad; motsats:
heterogen.
Homolpg, likvärdig i anatomiskt
avseende.
Hoppa. H. över bommarne,
säges, då kulan, som avskjutes ur ett
ref flat gevär, ej noga följer refflorna.
Horn, den gemensamma
benämningen på en del hudbildningar av
mycket olika byggnad och uppkomstsätt
som uppträda företrädesvis hos
kräldjur och däggdjur å huvudets övre
sida. I det övervägande antalet fall
spela de rollen av vapen. Hos
idiss-larne kan man skilja på två
huvudslag av horn: 1. benhorn som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
