Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N - Näktergal ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
301
NÄKTERGAL—NÖTVÄCKOR
302
längst. Ytteröron väl utvecklade, men
mestadels dolda i pälsen. Svansen
ungefär av kroppens längd, gleshårig,
fjällig. De båda svenska släktena ha
brunspetsade tänder. De äro små,
livliga djur, som ej ligga i dvala om
vintern. Översikt av släktena:
I. 5 enspetsade tänder i överkäken
bakom den stora främsta framtanden
(därav 2 fram-, 1 hörn- och 2
mellan-tänder). Fötter ej hårfransade. —
S o r e x.
II. 4 enspetsade tänder i överkäken
bakom den stora främsta framtanden.
Fötter hårfransade. — N e o m y s.
Näktergal, se Trastfåglar.
Näsa, hundens luktsinne. Den är ej
alltid och under alla omständigheter
lika god. Övergående kan den skadas
1. nedsättas genom sjukdom, redan vid
ganska lindrig opasslighet, genom
hetta (hos tikar), längre
järnvägstransporter, slutligen även genom
förflyttning av hunden från en plats till
annan med helt olika jordförhållanden,
t. ex. från sandig till hård mark. En
hund som drar väder på 20 m. avstånd
efter en nyskjuten rapphöna som fallit
i gräset eller i åker kan anses ha god
näsa. God näsa = fint luktorgan.
Hunden har vilt i näsan,
d. ä. att han vädrar ett djur.
Nät. I äldre tider, innan
jaktgevären nått någon större fullkomning,
spelade fångst av villebråd en
betydande roll i jämförelse med
nedläggandet medelst skott. Härvid
användes ofta nät av olika konstruktion.
Även vid jakt med fågelhund (stående
hund) användes under 1600- och
1700-talen ofta nät, i det låga, vertikala nät
utställdes i vägen för de framför
hunden löpande rapphönsen eller ett
större nät (tirass) drogs över den
tryckande fågelkullen. Förutom vid dylik
mera idrottsmässigt utövad jakt ha
nät av olika form använts för yrkes-
mässig djurfångst. Även vid
vargskall användes förr nät, och enligt
1808 års jaktstadga skulle i de länder
där varg anställde skadegörelse,
vargnät på allmän bekostnad
hållas. Numera brukas hos oss nät
nästan endast vid fångande av levande
djur för utplantering å annan ort Om
förbud för användande av nät se
D j u r f å n g.
Nödfoder, den näring som jägaren
giver sitt villebråd i hårda tider.
Detta måste givas det vilda, innan detta
lidit nöd, så att man söker bevara det
vilda vid dess ursprungliga kraft att
jämte nödfodret kunna söka sig sin
ur-sprungliuga näring. Att genom
nödfoder få villebråd som redan kommit
på utförsbacken, åter på benen, lyckas
sällan. Hjortdjur giver man potatis,
gott hö, otröskad havre, torkat löv,
fällda aspar, kastanjer, ekollon;
rådjur taga blott havre, gott hö, löv och
ärtväxter. Åt hararne ger man
klöver-hö och kål, fällda aspar samt havre.
Rapphöns och fasaner få vete, korn
och majs. Litteratur: Doch L. Der
Wildtpeger als Landwirth; A. Olt u.
A. Ströfe: Die Wildkrankheiten u. ihre
Bekämpfung.
Nötkråka, se Kråkfåglar.
Nötskrikesläktet* Garrulus Vieill.
En art i Sverige. Nötskrikan, G.
glandarius L. Handtäckare blå med
svarta tvärband. Översida rödgrå.
Stjärten svart. Iris vit. Näbb svart,
fötter gråbruna. Vinglängd 172—196.
Allmän mest över hela landet.
Allätare. Boet vanl. i barrträd. Äggen 5—7
läggas i april 1. maj. De äro brungrå,
fläckiga på ljus, grönaktig botten.
35 : 24 mm. Ruvningstid 16—18 dagar.
Nötväckor, fam. Sittidae har i
Sverige en art, nötväckan, Sitta
europæa L., som finnes utbredd över
större delen av Göta- och Svealand.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
