Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - S - Skadliga ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
351
SKADLIGA DJUR—SKARVAR
352
tillkommer annan (§ 12). Då det ofta
visat sig svårt att avgöra, om ett djur
är övervägande nyttigt eller skadligt,
och närstående arter (exempelvis
bland falkarne) i detta avseende
kunna förhålla sig olika, har man från
naturskyddshåll med skäl påpekat det
olämpliga i att på detta sätt
brännmärka vissa djur som skadliga, även
om den lagliga konsekvensen endast
är rätten till deras efterhållande i gård
eller trädgård. En ny Kungl, komirèitté
har efter 1912 fått denna fråga till
prövning. Såsom under alla
förhållanden skadliga djur torde kunna
betecknas varg, järv, sälhund, vildkanin, katt
och kråka.
Skadliga rovdjur, se Skadliga djur.
Skadskjutning. På jägarspråket
benämnes ett sårat djur som ej blir på
platsen, utan flyr undan,
"skadskju-tet". Givetvis är det varje jägares
plikt att med alla till buds stående
medel söka bemäktiga sig ett sådant.
I 1864 års jaktstadga fanns följande
bestämmelse: "Drifver någon upp djur
å egen mark eller där han eger lof att
jaga, hafve rätt att jakten in på
annans egor fullfölja om djuret förut är
såradt." Denna i humanitärt syfte
tillkomna bestämmelse visade sig
emellertid leda till ett resultat, motsatt
det åsyftade, i det den, särskilt vid
älgjakt, uppmuntrade lättsinnigt
skjutande på långa håll — hade man väl
fått en kula i kroppen på djuret, ägde
man ju förfölja det in på grannens
mark. I följd härav borttogs
bestämmelsen redan 1892. I vår nuv.
jakt-lagstitfning finnes ingen
"förföljese-rätt" beträffande skadskjutet vilt.
Skall. I. Den drivande hundens
(stövarens) skällande under
förföljande av villebrådet. Har hunden
sparsamt skall säges den vara "hård".
En hund med rikligt skall och
(alltför mycken) verkning (s. d. o.) på
nattslag benämnes "lös". Hundars
skall äro ganska olika; man vinner ge-
nom övning tillräcklig
uppmärksamhet på att igenkänna den ena hundens
skall från den andras, varav man ofta
har mycken lättnad vid bedömandet
av den jakt man har för händer. —
Olika äro hundskall också vid olika
jakter, häftigast och vassast vid drev
efter rovdjur. Alldeles olikt
drevskallet är skallet då ett djur antingen
gömt sig (gått under) eller sätter sig
till motvärn; i förra fallet hör man ett
skällande likt det som vanligen, med
större eller mindre iver höres av
gårdshundar, i det senare åter ett
snoppande, ett slags avbrott, som
utmärker att hunden försöker bita eller
åtminstone rusa. På fågel i träd ar
(eller åtminstone bör) skallet vara
föga repeterat. Väckning höres ofta i
samma takt som skall på skogsfågel,
men tonen är en annan, nästan så fin
som vid drevet. — 2. (Skallgång).
Större drev jakt. Se jakt.
Skallarmar, manskap som utställes
mellan drevet och hållet vid ett skall.
Skallfogde, ordningsman vid
skallgång.
Skallgång» ett slags förr bruklig
drevjakt varunder "skallfolket"
framryckte under högljudt rop och larm.
Se Jakt. För allmogen var
skallgången en ej obetydande om än
oundviklig tunga. Ofta användes
skallgång för uppsökande av vilsegångna
barn, på bete bortkomna kreatur m. m.
Skandinavisk gordonsetterklubb, se
Gordonsetterklubbar.
Skarp. Geväret skjuter skarpt
säges, då projektilen går långt och ini
tränger med kraft i föremålet, på
vilket man skjutit.
Skarvar» fam. Phalacrocoracidae.
Stor skarven carbo carbo L.
är i vårdräkten svart med blå glans.
Stjärten har 14 pennor. Iris grön.
Vinglängd 300—365 mm. Skjutes på
sträcket. Yngre fåglar skjutas då och
då inne i landet. Toppskarven
L. cristalus Gum, är i vårdräkt grön-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
