Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - S - Springa ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
377
SPRINGA ÖVER—SPÅR
378
dela hagelmassan medelst tunna
tvärställda pappförladdningar.
Springa över säges hunden göra då
han, följande slaget, vid en böjning av
detsamma genom iver fortsäter sitt
lopp och komme rav spåret.
Springa i skott, d. ä. då hönshunden,
så snart skottet lossas, rusar fram för
att apportera ett skjutet eller förfölja
ett flyende villebråd.
Springerspaniel, se Spaniel.
Språngspår, villebråds spår då
detsamma antingen nyss uppstötts eller
ock börjat drivas.
Spränga en flock eller en kull säges
man göra då man vid jakt får djuren
att avlägsna sig åt olika håll. Spränga
ett gevär, d. ä. att sönderskjuta en
bösspipa genom för stark laddning.
Sprängämnesteknik, se
Jaktvapenteknik.
Spång, benämning på den
längsgående upphöjda skenan som å en
dubbelbössa är belägen mellan piporna.
På hagelgevär, som i regel sakna sikte
och endast ha korn, spelar spången en
stor roll vid siktningen. Spången är
i allmänhet på översidan mattrefflad
för undvikande av starka reflexer.
Spår. Där ett djur går fram på
marken, lämnar det vanligen mer eller
mindre markerade spår efter sig.
Ehuru dessa spår stå tydligast i snö, är
dock möjligheten att spåra för
jägaren ej inskränkt till den årstid marken
är snöbetäckt; vägar efter regn,
sandiga och leriga sjöstränder, mossar och
flygsandsfält lämna några exempel på
lokaler, som även vid barmark
upptaga fullt tydliga spår, åtminstone av
större villebrådsarter. Största
betydelsen har spårandet, då det gäller
däggdjursvillebråd ("hårvilt"), medan för
fåglar ("fjädervilt"), som ju endast
sällan tillryggalägga längre sträckor
löpande på marken, spårandet spelar
en underordnad roll. För
konstaterande av vissa fåglars uppehållsplatser
kan dock kännedomen om fåglarnes
spår ha betydelse. Följande
framställning avser emellertid endast
däggdjurens spår. Vid bedömande av ett spår
har man att taga hänsyn till själva
fotavtrycket, på jägarspråket benämnd
spårstämpel, den form och
storlek samt dessa spårstämplars in*
hördes ställning, den s. k.
spårställningen. Spårstämpeln är
kaarktäristisk ej blott för olika
villebrådsslag, utan ofta även för individens
ålder och kön. Spårstämpelns
utseende växlar även med tårnas "spretning"
(särställning), som ökas på mycket lös
mark och då djuret är trött och sårat.
Spårställningen är beroende på den
gångart djuret använt. Man kan hos
däggdjuren urskilja fyra olika
gångarter: skritt, trav, hopp och
s p r å n g. Se därom Gång. Skritt
och travspåren äro varandra tämligen
lika. Höger- och vänsterfotstämplarne
stå alternerande i tvenne parallella
serier, vilkas avstånd inbördes betingas
av höger och vänsterbenens
särställning, den s. k. skrevningen.
Beträffande inbördes läget av samma
sidas fram- och bakfots stämpel kan
bakfoten antingen nedsättas bakom
("trögsteg"), i (djuret säges "täcka")
eller framför (djuret "griper
över") framfotsstämpeln. Medan
trögsteg eller täckning äro regel vid skritt,
plägar djuret vid trav täcka eller gripa
över. Medan relativt stor skrevning
och liten steglängd äro utmärkande
för skritt, kännetecknas travspåren av
obetydlig skrevning och ökad
steglängd. Vid hopp och språng
framkastas kroppen av bägge bakbenen
samtidigt och uppfångas strax därefter
av frambenen; härefter framföras
bakbenen, varvid kroppen mer eller
mindre höjes i båge, och bakfötterna taga
mark antingen i, vid gångarten hopp,
eller framför, vid språng,
fram-fotsstämplarne. Spårserien
kännetecknas vid hopp av parvis ställda
spår-stämplar, medan dessa vid språng stå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
