Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V - Vråkar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
463
VRAKAR
464
platsen. Inom 10 eller 12 dagar
lägger honan tre, mycket sällan 2 eller 4
ägg, vilka till skapnad och färg växla
såsom fåglarna, än äro runda, än
avlånga, från 60 : 45 mm. till 50 : 40 mm.
stora och variera från småfläckiga till
rent grön vita. De äro svåra att skilja
från gladans, till och med ganska fina
skiljemärken äro otillräckliga och
blott genom egenhändigt uttagande av
dem och aktgivande på den ruvande
fågeln kan man få fullt riktiga
exemplar. Vanligen hava de en urblekt,
matt lilafärg på den grönvita
grundfärgen och därpå kaffebruna eller
rödbruna äggrunda fläckar. De som
säkra uppgivna kännetecknen på gladägg,
som bestå av fina streck eller
spiralformiga teckningar, hava även
stundom ormvråkens ägg. Man finner i
boet olikfläckiga ägg; det brokigaste
är det först lagda, det färglösaste det
sista. Honan ruvar nästan 4 veckor,
varvid hon högst sannolikt avlöses av
hanen. Hon har en ganska stor
ruv-fläck. Om också de båda gamla
mör-bulta varandra, så älska de dock
mycket sina ungar, kretsa omkring under
gälla skrik, när de äro blottställda för
fara och sätta sig i närheten. Blir
äggläggningen redan i början störd eller
ägg borttagna, så lägger honan efter
tre eller fyra veckor ofta i samma bo
än en gång några färre och mindre
ägg. Ungarna födas med alla slags
maskar och insekter, möss, amfibier
och små fågelungar. När ungarna äro
i stånd att träda ut på boets kant
eller på en trädgren, sitta de ofta där; på
de gamlas varningsrop trycka de
genast ned sig i boet. Redan av dunets
färg kan man bedöma den blivande
fjäderdräktens; de vita bliva
företrädesvis vita, de mörkare bruna.
Vrå-kens dunbeklädnad utgör ett
undantag från alla övriga inhemska
rovfåglars dunbeklädnad, vilkas dun städse
ha samma färg. När ungarna äro
utvuxna, skilja de sig från de gamla. De
senare bliva tillsammans och upptaga
sitt gamla levnadssätt. Brist på mat
behöva de icke frukta, då deras måge
tål vad som helst. Få de se en falk
med ett rov i näbben, så skynda de att
fråntaga honom det, vilket denna
aristokrat märkvärdigt nog låter dem
göra. Råttor slukar ormvråken hela
(man har flera gånger funnit 10 till 15
råttor i magen på honom), på större
djur drager han av huden, och av
fåglar fjädrarna, köttet skalar han
omsorgsfullt av benen, så att han sällan
kastar ut fjäderbollar. Ibland tager
han även fiskar. Med vintern
komma dock dagar av umbäranden, vid
djup snö äro råttorna svåra att fånga
och amfibier kunna alls icke fås. (Av
615 i sept. till april dödade vråkar
hade 386, alltså 63 proc.; av 167 om
sommaren dödade hade 99, alltså 60
proc. fångat råttor). Hungern är svår;
då traktar fågeln efter mat, var han
kan få den och blir då farlig för
utmattade harar och rapphöns. Härav
kommer åsikten om hans nytta eller
skada; han är antingen "den helige
vråken", som Brehm kallade honom
eller den skadliga rovfågeln, som alla
jägare förfölja. Såsom utrotare av
många för människan skadliga djur
har han existensberättigande, vad som
icke hindrar, att man bör hålla honom
på avstånd från fasanerier och
hönsgårdar. Men det är bättre att i rättan
tid sörja för näring åt harar och
rapphöns, innan de bliva kraftlösa och icke
bliva byte för icke blott vråkar utan
även andra oräkneliga fiender, t. ex.
kråkor. Flertalet insiktsfulla och
opartiska jägare uttala sig avgjort för att
man bör så mycket som möjligt skona
ormvråken. Hos oss fridlyst.
Rysk vråk (Buteo zimmermannae
Ehmcke). Längd 51 cm., vinglängd
37 cm.; flygbredd 120 cm., alltså
mindre än ormvråken, sannolikt en
avart av steppvråken, färgen mer
roströd, hela undersidan vit med roströd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
