- Project Runeberg -  Jaktlexikon : praktisk uppslagsbok för jägare och naturvänner /
481-482

(1920) [MARC] Author: Alarik Behm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ä - Änder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

praktklädnad; honan förändrar sig däremot
föga. Änderna flyga icke lätt men
hastigt, några hörbart; detta gäller i
synnerhet gräsanden och knipan. Blott
under parningstiden bryr sig hanen
om honan; under ruvningstiden drar
han sig tillbaka, i synnerhet som hans
ruggning börjar då. Änderna, som äro
kloka och begåvade med skarpa
sinnen, låta svårligen jägaren komma
nära. Då vattendragen frysa till, draga
de bort i större skaror, som bilda en
oregelbunden vinkel med en hane till
anförare; däremot är honan alltid
främst, om de flyga i par. Änderna
äro allätare; allt vad som kan smältas
och kan tvingas ned genom strupen,
måste ned t. o. m. stora grodor, vilka
de långsamt och med möda svälja. De
söka snattrande i gyttjan efter allt
ätbart och låta det odugliga falla ut på
sidan av näbben. Änderna lägga
kullar av ända till 16 ägg; de ruva dem
än vid vattnets rand, än på torr mark
i täta skogssnår, även om intet vatten
finnes i närheten, eller också som
gräsanden i övergivna rovfågelbon,
tuktade pilträd o. s. v., ur vilka de kunna
bära ungarna eller låta dessa släppa
sig ned på marken. Alla änder simma
med stor skicklighet, men hava till
följd av benens bakåtriktade ställning
en till ordspråk bliven vaggande gång.
Några arter dyka skickligt och länge
för att finna föda, andra endast i
nödfall och blott med halva kroppen i
lodrät ställning, eller som man på
jä-garspråket uttrycker sig, de störta;
dessa senare kallas egentligen änder,
de andra dykänder. Kännedomen om
änderna är så tillvida ej lätt, att de,
som redan är nämnt, hava rätt olika
dräkt efter ålder, kön och årstid, dock
giver bestämmandet av vingspegeln,
d. v. s. en bestämd starkt färgad del
av de mellersta vingpennorna, goda
kännetecken för de flesta arterna.
Änderna bebo dels det inre landet, dels
havskusterna. De sistnämnda arterna
slå sig under flyttningstiden också ned
vid större vattendrag inne i landet.
Många högnordiska arter besöka oss
blott om vintern eller draga höst och
vår igenom vårt land. Insjöändernas
kött är mycket värderat, däremot
bruka havsänderna ha en mer eller
mindre tranig smak och kräva för att
bliva njutbara ett särskilt
behandlingssätt vid tillagningen.

Under det att man förr skilde på
två slags änder, egentliga änder och
dykänder, brukar man nu dela de
senare i flere släkten, vilket säkert är
berättigat. Vi hava här att behandla
följande släkten: 1. gräsandsläktet
(Anas) med 7 arter; 2. dykandsläktet
(Nyroca) med 7 arter; 3. svärtesläktet
(Oidemiæ) med 2 arter; 4.
ejdersläk-tet (Somateria) med 2 arter; 5.
grav-andsläktet (Tadorna) med en art; 6.
Rostandsläktet (Casarca) med en art.

l:sta släktet: gräsänder
(Anas L.): Näbben jämnbred från roten
till spetsen (endast skedanden bildar
ett undantag härifrån); stjärten med
14 fjädrar; tarsen kortare än
näbböppningen, näbben jämförelsevis lång.
Kroppens byggnad smärt, baktån utan
nedhängande hudflik, den fjärde tån
märkbart f ramstickan de ur simhuden,
tarsen ungefär så lång som den inre
tån utom nageln. På armpennorna en
begränsad fläck, som vanligen har
mycket livliga färger (den s. k.
vingspegeln) och är karaktäristisk för de
olika arterna och rätt väl kan göra
tjänst vid deras särskiljande.

Gräsanden (Anasboschas
L.). Längd 52,5 cm., stjärt 9 cm.,
näbb 5,4, näbböppning 6,3, tars 4 cm.
Vingspegeln blå med grönaktig
metallglans, på övre och undre sidan svart,
baktill och framtill innefattad av vita
ränder. Honan behöver ej beskrivas,
då hon är förvillande lik den
brunaktiga tama ankan; det samma gäller
om ankbonden i högtidsdräkt.
Huvudet och den övre delen av halsen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 07:41:32 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/jaktlex/0243.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free