Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ä - Änder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svartgrön med metallglans, den senare
begränsad av en vit, baktill öppen
ring; krävan rödbrun, undersidan
askgrå med oräkneliga fint
punkterade svarta vågiga ränder; ryggens övre
sida mörkbrun, vitstrimmig, den
nedre delen av ryggen och stjärtfjädrarna
svarta med grön skiftning. Den övre
delen av vingarna samt handpennorna
gråbruna, likaså de något gråare
bakre vingpennorna; de mellersta
vingpennorna innehålla spegeln. De
nästan svarta stjärtfjädrarna ha vita
kanter; hos gamla anddrakar äro fyra
svarta gumpfjädrar spetsiga och
krökta uppåt, hos de unga hanarna endast
två; dessa benämnas drakfjädrar.
Näbben är grumligt gul-grå med svart
nagel, hos honan är den grumligt gulröd,
i spetsen mörk, fötterna gulröda, iris
mörkbrun. I sommardräkt liknar
hanen mycket honan, dock är hans kräva
mera mörk och grå; nedre delen av
ryggen och gumpen äro svartaktiga,
drakfjädrarna äro ej krökta uppåt.
Ungarna äro alldeles lika honan.
Gräsanden förekommer i Europa
från Skandinavien till
Medelhavsländerna och samma breddgrader i Asien.
Hon finnes även i de tempererade
delarna av Nordamerika. Hos oss
förekommer gräsanden överallt, där den
finner föda och trygghet. Visserligen
föredrager fågeln sjöar och dammar med
säv och vass, men han bor också i
kärr och moras och är i allmänhet ej
så nogräknad.
I flere trakter är gräsanden
visserligen flyttfågel och tvingas av brist på
föda att flytta, men den stannar kvar,
där den tror sig kunna fördraga
vinterkölden, förutsatt, att något
vattendrag, som ej kan frysa till, finnes i
närheten. Den flyger då omkring från
den ena vattensamlingen till den
andra. De gräsänder, som bo långt åt
norr, flyga söderut i oktober och
återkomma i februari eller mars. Under
flyttningen flyga gräsänderna mycket
högt, gärna om natten och i en sned
linje eller också i en vinkel, dock ej så
regelbundet som gäss och tranor.
Efter sin återkomst om våren börja
änderna snart att para sig, vilket man
märker på deras buller och oro samt
därav, att varje hona följes av flere
hanar i en rad tätt efter varandra.
Då dessa simma, nicka de med
huvudet, överfalla stundom varandra och
kämpa, men överlämna slutligen åt
den, som fått företrädet, hans rätt,
varpå de draga sig tillbaka och i små
sällskap trösta sig över att vara
försmådda. Honan lägger sina ägg på
övervuxna stränder, under träd och
buskar, i stympade pilar, uti ihåliga
träd, till och med i rovfågelbon; i
första hälften av april lägger hon 6—12,
ja t o. m. 14 ägg, vilka äro olivgula
eller gröna stundom blåaktiga och se
ut som de tama ankornas ägg, i
medeltal hava de en storlek av 58 :44
mm. och kläckas ut på ungefär 26
dagar. Anden för ej sina ungar till
vatten genast, vilket också ofta är
omöjligt, om de hava kläckts ut mitt i täta
och torra furudungar, utan vandrar
blott långsamt i riktning mot vattnet,
under tiden lärande ungarna att
fånga insekter eller att skaffa sig annan
föda. Från högt belägna bon hämtar
anden ned sina ungar med näbben;
men dessa falla ofta i sin otålighet
ned ur boet utan att dock taga
synnerligen stor skada. Då kullen samlats
på marken, begiver den sig tyst till
vattnet och för i vassen eller sä ven en
föga bemärkt tillvaro, i synnerhet som
andmodern är ofantligt klok och
vaksam, och ungarna ganska lydigt vid
det- första varningsljudet gömma sig
så snabbt som råttor. De äro utsatta
för många förföljelser av rävar,
ill-rar, vesslor och råttor, men framförallt
av rovfåglar, bland vilka kärrhöken,
som dagligen genomsöker vassen, är
den farligaste. Även större gäddor
snappa till sig mången ankunge. Om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
