- Project Runeberg -  Jaktlexikon : praktisk uppslagsbok för jägare och naturvänner /
505-506

(1920) [MARC] Author: Alarik Behm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ä - Änder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

å ena sidan för mycket trötta eller
oroa henne. Har en vingskjuten and
ett betydande försprång, så
upphinner hunden henne ej, och det är bäst
att efter drevets slut söka upp henne
tillika med andra lidande kamrater.
Att många änder gå förlorade, måste
man finna sig i, hellre bör man lämna
en sådan i sticket än för mycket trötta
hunden eller sätta honom i fara, när
han måste följa henne i ett träsk, där
han varken kan simma eller gå.

Även dräkten är av betydelse vid
andjakt. Där, varest marken överallt
under grunt vatten erbjuder fast
grund, vilket blott undantagsvis
förekommer, äro höga vattenstövlar på sin
plats, men i andra fall blott en onödig
plåga. Man kan då anbefalla en
fotbeklädnad, som lätt släpper igenom
vattnet och skyddar foten från att
såras av spetsiga stenar, hårda
gräsrö-ter o. d., således gamla stövlar som
man snör fast vid fötterna för att de
inte oupphörligt skola fastna i den
gyttjiga marken. Endast srumpor
skydda icke för stenar och att gå
barfota är dåraktigt. En vassfärgad jacka
med många fickor, gamla uttjänta
byxor, en bredbrättad halmhatt mot de
på vattnet brännande solstrålarna är
en passande dräkt, och därtill ett nät
att stoppa de tagna änderna uti. Bössan
för båtjakt kan vara lång och med
kraftig kaliber, hon måste uthärda en
stark laddning, men man bör ej hava
grövre hagel än 3% mm., bäst är hagel
av 3 mm. Att skjuta på mer än 50
stegs avstånd medför intet resultat.

Om änderna icke förekomma så
talrikt, att dre v jakt lönar sig, kan man
använda sökandet med
hunden, Men detta är mycket
ansträngande altl efter traktens beskaffenhet
och kanska farligt. Jägaren måste
följa hunden i träsket, emedan denne
annars upphör att söka och den förre
icke kan skjuta, om han inte ser
änderna, och om de flygfärdiga flyga upp
för långt bort från honom. Är hunden
mycket långsam, så avlossas få skott,
söker hunden flyktigt eller hastigt, så
har den genomvåta jägaren svårt att
följa honom, vilket dock icke bör
avhålla en duktig jägare, som är fri från
reumatism, från denna intressanta
jakt.

Har man blott mera sällan
förekommande tillfällen till and jakt, så kan
man använda varje fågelhund, som
vill gå i vatten. Men om man kan
räkna på andjakt större delen av
jakttiden, t. ex. där varest sträckande
änder ofta slå ned, måste man ha en
vorstehhund, varmed man förstår en
strävhårig rapphöns- eller fågelhund.
Dessa gå nämligen hellre och mer
uthållande i vatten än de snagghåriga
rapphönshundarna, som lätt frysa. De
förras långa, täta hår skydda dem
också mer från att såras av vassa,
spetsiga vasstrån, avbrutna vassrör och
sådant. Men trots detta bör man icke,
för en skjuten ands skull, skicka ut en
hund i det iskalla vattnet om vintern,
ty innan man anar det, blir följden
reumatism, förlamning och andra
sjukdomar, hellre förlora en värdelös
and än för dess skull äventyra
hunden. Det är visserligen önskvärt, att
hunden står framför änderna, men om
så är nödvändigt, måste han hastigt
på befallning springa på dem och
tvinga dem att flyga upp, annars fly
de för honom och huka sig ned; i täta
snår måste hunden ofta vända om och
kretsa kring jägaren för att denna
städse må ha honom i sikte. Hunden
måste väl och säkert apportera, men
aldrig för hårt fatta bytet, vilket ofta
är en egendomlig, ful vana hos dessa
vanligen kraftiga hundar. Hunden får
ofta tillfälle att gripa ännu svaga
änder, om han är snabb nog, och
ingenting är så obehagligt, som att se
honom apportera dem med
nedhängande tarmar. Unga hundar måste man
noga övervaka, så att de inte begagna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 07:41:32 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/jaktlex/0255.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free