Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. »Förrädaren»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
honom sina tjänster och begärde hans skydd. Mazepa
försummade helt visst intet för att tjäna honom, men han
hade för sent inlåtit sig på detta företag och förlorade sin
förmögenhet utan att ha varit den svenske kungen till
något gagn.»
Den brittiske militäringeniören Gordon skrev i sin
dagbok: »I förlitande på Mazepas löfte företog Karl XII
1708 tåget till Dnjeper för att rycka in i Ukraina. I glädjen
över denne berömde krigares avsikt att infalla i Ryssland
uppäggade storvisiren Tjoprili-Ali-pasja den krimske khanen
Kaplan Girej att lämna Mazepa understöd, förespeglande
honom, att den starka turkiska armén stode redo att också
infalla i Ryssland och bistå svenskarna.»
Feofan Prokopovitj, tsar Peters berömde medhjälpare
i det andliga omdaningsarbetet, tecknade sin lillryske
landsmans karaktär sålunda: »Mazepa hade stigit så högt i
förtroende och värdighet, att han endast såg Gosudaren över
sig. Men icke nöjd med all annan lycka, önskade han även
skaffa sig oavhängighet, och för att nå detta mål ämnade
han begagna den svenske konungen såsom medel... Han
var i själ och hjärta polack och katolik och hatade Ryssland,
men ingen kunde märka dessa känslor hos honom, ty han
visade alltid för Ryssland hängivenhet, kärlek och aktning.
Hans skarpsinnighet följde noga människornas handlingssätt;
han gav akt på varje ord, sökte genomskåda andras tankar
och var alltid försiktig och sluten, ända därhän att han ofta
föreföll tvetydig. Stundom spelade han drucken, fast han
icke var det; han berömde andras uppriktighet, var på sin
kant mot de sluge, tjusade dem, som han språkade med,
och avlockade dem deras hemligheter». — Även Antonij
Katifora i sin historia om Peter den store[1] ansåg, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
