- Project Runeberg -  I Jämtebygd /
108

(1888) [MARC] Author: J. L. Saxon
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jämtemål

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Hon blef nästan lite ängslig, Ingrid, med detsamma, men
då hon märkte, att den här lill-gumman såg så mild och vänlig
ut, lugnade hon sig och sporde henne, om hon kom och ville
se hennes lille Olle. — Hon förstod genast, att det var en
»jord-byggar-kvinna». [1]

»Ja,» svarade hon, »äfven vill jag tacka dig för hjälpen
jag fick för tre år se’n deroppe i fjällvallen.» Som hon hade
8«gt de orden, steg hon fram till sängen, höjde sig på tårna,
tömde så ur sitt förkläde på fällen en stor hög silfverskedar
och — försvann.

Huru förvånad Ingrid blef, kan inte beskrifvas. Hon
trodde, att hon drömde. Hon reste sig npp och såg ut genom
fönstret för att öfvertyga sig om, att hon verkligen var vaken.
Mycket riktigt. Hon såg solen, hur denna rullade ned
norröfver Areskutan, hon hörde gnyet af ungdomen och fiolen
uppifrån Björkliden. »Jag måste ovilkorligen vara vaken!» ropade
hon till för att få höra ljudet af sin egen röst.

Hennes fingrar ville taga i skedarna. Nej, hon måste
fundera först.

... »De’ va’ uppe i fjällvallen ... för tre år se’n . .. sad’
hon, lill-undret där... Jo, nu kommer jag ihåg! — Grodan!»

Och nu erinrade hon sig, hvad de gamla hade sagt: när
jordbyggurehustrurna ej kunna föda fram sina barn, så omskapa
de sig till något ömkligt djur och krypa in, där folk bor, för
att få bli utburna. De bli hulpna, när de beröras af de
kristnas händer.

»Det var en präktig tacksamhetsskänk det här," tänkte
Ingrid glad och tog åt silfverskedarna. »Bara de inte försvinna!»

Men försvann gjorde de aldrig, så länge Ingrid lefde.

När jul- och midsommarkvällen kom, då togos också dessa
silfverskedar fram ur hennes tösskåp.

Och då kom äfven den här sagan fram.



[1] »Vätte».

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 20 20:26:58 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/jamtebygd/0120.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free