Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kunde vända på mig utan att skrubba skinnet af
mig? Jag säger, som jag alltid har sagt, att
Amerika är ett märkvärdigt land.
Jag låg väl en halftimme och funderade, och
så somnade jag. Och nu ska’ ni tro jag sof, så
det förslog. Jag vaknade först den följande
morgonen vid sextiden. Men si, då kände jag mig
också kry och stark, så att jag kunde ha hoppat
öfver småskog.
Jag tittade ut genom fönstret, som vette åt
gatan. Det var en vådelig mängd granna skyltar
jag såg. Husväggen midtöfver gatan var alldeles
full af dem. Det visar, att här i landet är det lif
och rutsch i folket. Här låter man andra veta, att
man fins till. Det duger inte här att vara
buskablyg, om man vill krafla sig fram, så mycke
begriper jag. Och som jag låg der i fönstret och
tittade, så skådade jag framåt mot den dag, då
det på en stor, svart skylt kommer att stå med
stora guldbokstäfver: “Jan Olson”. Får jag bara
lefva och ha helsan, så ska’ man nog få se på
det skådespelet, det kan ni sätta er på!
Vid sjutiden tog jag på mig rock och hatt
och gick ut för att få nånting i mej. Jag gick
in på första restaurant och fick lite kaffe och
tilltugg. Det var en svart afrikanare eller neger
som betjenade mig. Jag kunde ju inte inglisch,
och derför måste jag teckna åt honom på samma
sätt som en döfstum gör. Jag satte handen under
mun och gjorde med läpparne ett sörplande ljud;
och minsann begrep han inte genast att jag ville
ha kaffe, ty kaffe gaf han mig. Men ni skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>