Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men just som generalen stod der och hofverade
sej, så fick jag höra det allra gräsligaste
oljud. Det blef ett buller och ett tjut, så jag
fundra, om jag inte hade fallit rätt ner i helvetet.
Folkhopen tjoade och tjöt och gallskrek och
hurrade och hoppade och slog omkring sej med
armarne. Jag skulle ha trott, att dom hade vari
besatta med onda andar, om dom inte hade haft
mun så bred och grinat så muntert. Jag blef just
som lite skrämder och högg tag i kamraten min
och sa’:
“Hva’ är’e? hva’ är’e?”
“Det är Carter, som kom in och som går der
i gången,” sa’n.
Nu blef jag förvånad. Allri såg jag nånting
af den sorten i Sveden.
Just som jag satt och lugna’ mej, så kom
Carter Harrison ut på platformen. Å maj, ett sänt
hiskelit lif det blef igen! Ja, si dom skrek,
alldeles som grisarne gjorde i Kil i oktober månad, då
knifven satt i strupen på dom. Andra tjöto precis
som hundrackor, då dom skäller på månen.
Och så hoppa’ dom och skaka’ på armarne och
hyfva myssorna i luften och hurra’ och lefde, så
huset skaka i fogingarne.
Ska’ jag säja, som sanningen är, så gick det
en glad hvirfvel rätt igenom mej också, för nu
var jag inte rädd länger. Inte kände jag Carter,
inte; men gla’ var jag. När dom andra skratta’,
så skratta’ jag; och när dom klappa’ med
händerna, så klappa’ jag också. Det gick af sej sjelf,
det. Jag var, förstås, inte så vild som dom andra,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
