Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När som att jag satt och åkte i min gråserivagn
i dag, så hade jag bra utsigt öfver menniskorna,
der dom knallade omkring på gatorna.
Det var just, som om dom såg lite gladare ut än
vanligt, och det var väl solskenets fel, kan
jag tro.
Det är me’ menniskorna alldeles som me’ flugorna,
att dom qvicknar till, när solen börjar skina.
Det är inte rolit, när det är mulet och kusligt.
Detta är en sanning, som gäller på alla vis och
i alla stycken.
Jan Olson tycker om att si en sol, inte bara
på himlahvalfvet, utan också i de menskliga
ansigtena. Det är en massa menniskoansigten, som
alltid bär ett högtidlit moln eller en surmulen
dimma öfver sig. Hos dem är’e alltid vinter.
Man fryser, så snart man ser dem på afstånd. Men
så är’e andra, som har en sol i anletsdragen, så
man känner det ljust och varmt, när man kommer
i närheten af dem. Jag menar, förstås, inte,
att dom glinar och flinar, men det syns, att dom
har lite godhjertad känsla i kroppen. Och om
man talar till dom, så är dom hyggliga och
vänliga och schangtila af sej och låter en solglimt
titta fram ur ögonen och mungipan.
Ska’ jag säja, som sanningen är, så tror jag
inte, att menniskan har rätt att gå å si arger ut;
för då är hon så ful, så menskligheten mår illa af
att se på’na. När man är förargad, så ska’ man
stänga in sej, till önskan går öfver; och när man
känner sej hygglig å ålrajt igen, så ska’ man gå ut
bland menniskorna. Men det lär väl inte gå å
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
